Editors – Lyfter fram elektroniken på nya In Dream

Storslagen skotsk natur, suggestiva sinnestillstånd, svala syntljud och en välrenommerad gästsångerska. Dessa intressanta ingredienser kom att lägga grunden för Editors femte album, In Dream. Zero ville veta mer och tog ett snack med bandets trummis Edward ”Ed” Lay.

Hej, Ed, och tack för att du, trots ett pressat schema, tar dig tid att svara på några frågor! Ert nya album heter In Dream. Titeln fick mig att tänka på Sigmund Freud, Carl Gustav Jung och deras intressanta drömtydningsteorier. Finns det någon koppling? 
– I så fall bara på ett undermedvetet plan, haha. Nej, In Dream har inget speciellt tema på det sättet. Men vi spelade in albumet i en studio på det skotska höglandet. Det var en väldigt vacker trakt med gröna hedar, porlande bäckar och vindlande kustvägar. Atmosfären påverkade oss både musik- och textmässigt. Skivan är mer atmosfärisk än något vi gjort tidigare och många låtar beskriver dagdrömmar eller drömliknande tillstånd.

In Dream skulle kunna beskrivas som er mest elektroniska skiva tillsammans med In This Light and on This Evening från 2009…
– Ja, redan tidigt kände vi att syntljuden skulle få mycket utrymme den här gången. Det berodde i hög utsträckning på att vi skrev musiken direkt på datorn istället för att jamma fram den, men jag skulle även vilja säga att det var en reaktion på vår förra skiva. När jag tittar tillbaka kan jag se något av ett mönster. Båda våra lite ”maffigare” plattor med stora ljudbilder har fått minimalistiska och mer syntbaserade uppföljare.

Efter att tidigare ha samarbetat med bland andra Flood, så valde ni att producera själva den här gången. Hur gick det?
– Jo, det funkade bra. Men det var egentligen inget vi hade planerat. Om vi redan från början hade bestämt oss för att ta över producentrollen själva, hade vi nog drabbats av svår prestationsångest. Så vi var helt inne på att kontakta en extern producent förr eller senare. Men ju mer vi filade på låtarna, desto mer kände vi att vi faktiskt grejade det, trots allt. Det var både spännande och väldigt lärorikt att ta ansvar för slutprodukten på det sättet.

För första gången i Editors historia har ni med en gästartist. Närmare bestämt Rachel Goswell från kultbandet Slowdive. Hur kom samarbetet till?
– Vi ville gärna ha med en kvinnlig stämma på skivan, men visste inte riktigt vem. Av en slump läste någon en intervju med Rachel, där hon uttalade sig positivt om Editors. Det gjorde oss självklart glada, eftersom Slowdive är ett genialiskt band och deras skiva Souvlaki är en milstolpe i den brittiska indiehistorien. Så vi hörde av oss till henne och frågade om hon kanske var intresserad av ett samarbete. Det var hon, trevligt nog! Vi spelade in duetten ”The Law” tillsammans och hon finns även med i bakgrunden på ett par andra spår.

Har du några personliga favoriter på In Dream?
– Kanske ”Marching Orders”, som jag tycker är en av våra mest spännande singlar hittills. Men jag är även förtjust i ”Salvation”, som är en låt som växt sig starkare och starkare. Den skulle egentligen blivit en b-sida, men ju mer vi jobbade på den, desto mer märkte vi att den har en melankolisk skönhet som vinner i längden.

Den iranskfödde Amsterdam-konstnären Rahi Rezvani har både hjälpt till med albumlayouten och gjort ett par musikvideor åt er…
– Ja, vi gillade verkligen hans suggestiva och dramatiska uttryckssätt. Egentligen skulle han bara tagit ett par bandbilder på oss, men vi kände snabbt att det fanns en speciell kemi som vi måste dra nytta av. Rahi är oerhört duktig på att fånga stämningar.

Ju mer vi pratar om In Dream, desto tydligare blir det att albumet i hög utsträckning levt sitt eget liv. Hur kom det sig att ni vågade släppa kontrollbehovet? 
– Det stämmer att vi tidigare varit fixerade vid bestämda mål, medan vi den här gången improviserade mycket. Vi vågade lyssna inombords och följa våra impulser. Det hade nog att göra med trygghet och ökat självförtroende. Vi har blivit ett harmoniskt band igen efter en massa interna problem.

Det är nu tio år sedan ert kritikerrosade debutalbum The Back Room släpptes. Vilka är dina känslor inför den skivan idag?
– Jag tycker att den har många kvaliteter. Den låter inte så tidstypisk, utan har åldrats väl. Självklart var The Back Room ett nyckelalbum för oss. Men det var både en ansträngande och underbar tid. Brittisk media hyllade oss mycket i början. Fast de gjorde det på ett ganska opersonligt sätt. Vi var ”det senaste nya och heta bandet” eller ”Joy Division-kopiorna från West Midlands”. Inget ont i att bli hajpade eller att jämföras med fina åttiotalsartister, men vi kände inte igen oss i vad de skrev. Vi såg varken oss själva som ett ”topplisteband” eller ett ”postpunk revival-band”. Så det var mycket att smälta och det tog tid innan vi hittade vår egen identitet igen.

Hur föreställer du dig Editors framtid?
– Det kanske är ett tråkigt svar, men jag funderar faktiskt inte speciellt mycket. Häromåret var det nära att vi splittrades. Nu är stämningen bättre än på länge och det ska bli väldigt roligt att åka ut på turné igen. Vi lever i nuet och tar en skiva i taget. Det är bara att hoppas att den positiva trenden håller i sig!