This Is Head – This Is Head

Indiepopbandet This Is Head är framme vid sin tredje platta, och denna gång blev det en självbetitlad historia, innehållande åtta låtar. Dessa skissades det på i Los Angeles förra året, och sedan spelades alltihop in i ett litet trähus på ön Mjörn som ligger mellan Tjörn och Orust.

This Is Head gör en trevlig, melodiös popmusik som är lätt att ta till sig. Ibland är den helt instrumental som i ”Beginning”, ”Timmerdalen” och ”Colors”, men oftast försedd med sång. Mannen bakom miken, Björn Wiking, låter sömnigt drömsk eller nästan drogad när han sjunger. Rösten känns inbäddad, som om han ligger inmosad i en stor dubbelsäng full av mjuka dunkuddar av omkringliggande ljud. Musiken baseras på rytmer som sällan – om någonsin? – förändras eller avviker från det raka och ibland närmast discobetonade. Det hela är mer än något annat, behagligt. Således saknar jag mer vågade och våghalsiga inslag, ett experimenterande om man så vill, men det är kanske inte vad skåningarna är intresserade av att göra? Soundet är mjukt och syntarna ger karaktär åt det hela, medan gitarrinslagen ekar av The Edge light emellanåt, och speciellt då från U2:s tidigaste plattor. This Is Head förvrider inte mitt huvud, varken åt det överdrivet negativa eller positiva hållet, men jag uppskattar låtarna och lyssnar gärna på dem, samtidigt som jag har svårt att komma ifrån känslan att de kunde vara mer spännande och utmanande än så här. Det blir de nästa gång kanske? This Is Head är ju bara gruppens tredje album, så möjligheterna att utvecklas och utveckla är många, om bara viljan och intresset finns. En bra skiva förblir dock detta.