Tuesday , January 31 2023

C Duncan – Architect

Review Overview

Betyg - 6

6

Ung multiinstrumentalist gör drömsk loungepop med körsång och 60-tals vibbar i sovrummet.

User Rating: Be the first one !
C Duncan - Architect, omslag
Skivbolag: Fat Cat

Drömpop i all ära, men alltför ofta har genren en förmåga att kladda ihop, bli till anonym hissmusik, där man varken kan särskilja instrumenten eller uppfatta sången som annat än ordlöst nynnande. Christopher Duncan har lyckats undvika de värsta fällorna på debutalbumet Architect.

Han är son till klassiskt skolade musiker och lärde sig först att lira piano och altfiol. I tonåren medverkade han sedan i diverse skolband där han också lärde sig spela gitarr, trummor och bas. Han har studerat komposition vid skotska motsvarigheten till vår Kungliga Musikhögskola, och trots tiden i popband har Glasgow-sonen aldrig övergett den klassiska musiken helt. Istället har han medverkat i ett flertal ensembler runt om i Storbritannien. Architect lirade han däremot in i sitt sovrum, där han lade lager på lager, ett instrument i taget, med såväl körsång som många akustiska instrument i häxbrygden. Det hela är ofta vackert, lätt sakralt, man hör tydligt vad Duncan sjunger, och likaså framstår instrumenten som mer än bara en ljudvägg. Nackdelen med plattans 12 låtar a´ cirka 50 minuter speltid, är att den kan bli något enahanda i långa loppet. Men den här 26-åringen kan man tveklöst förvänta sig en hel del av framöver. Han har definitivt talang, och Architect är ett riktigt trivsamt album. På gott och ont. Trivsamt är nämligen inte samma sak som spännande, och jag hade gärna sett att Duncan lät sin musik ta mer progressiva och vågade vägar. Han lirar väl safe här, men okay, detta är ett debutalbum och man kan inte få allt på en gång. Med lite större mod kan C Duncans framtida plattor bli magiska dock.

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!