The Darkness – Last Of Our Kind

The Darkness slog igenom 2003 med buller och bång då Permission To Land sålde platina och alla som inte hatade Justin Hawkins extrema sångkonster, gick omkring och nynnade på hits som ”I believe in a thing called love”, ”Growing on me” och singeln ”Christmas time (don´t let the bells end)”. Last Of Our Kind är gruppens fjärde platta, och The Darkness är ”tillbaka” på allvar.

Att nå toppen fort är ofta en nackdel. Det är nämligen grymt svårt att hålla sig kvar där, och när alkohol- och drogproblem kommit in i bilden är det nästan omöjligt. När The Darkness följde upp med One Way Ticket To Hell… And Back 2005 gjorde de ännu ett skitbra album, men därefter hoppade Justin av gruppen och tog tag i sina sprit- och kokainproblem istället. Därefter bidade han Hot Leg, medan resterande medlemmar lirade i Stone Gods. Inget av dessa band gjorde någon större succé. The Darkness återbildades 2011, gav ut Hot Cakes 2012 och i år har de skapat ännu ett album, väl värdigt det The Darkness som en gång hade sådana enorma listframgångar. Justin Hawkins falsett är lika fenomenal som tidigare, bandet levererar med energi, och här finns gott om låtar att uppskatta till fullo. ”Barbarian” som handlar om vikingarnas invasion av England inleder plattan, och ”Open fire” har släppts som singel, men jag är inte säker på att detta var de bästa valen av singlar. Här finns i mitt tycke starkare låtar, även om de två nämnda inte heller är tokiga. Å andra sidan förstår jag att det måste ha varit svårt att välja ut höjdpunkter på Last Of Our Kind, men hade man frågat mig hade jag nog föreslagit ”Hammer & tongs”, ”Mighty wings” eller ”Mudslide” i första hand. Å andra sidan, vad ska man med singlar till, när man kan skaffa albumet och njuta av samtliga 10 spår istället? The Darkness är i alla fall tillbaka på allvar, och deras humoristiska rockmusik lyser än en gång upp hårdrockens långa, svarta motorväg.