Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Häromdagen kunde du se en dokumentär om chippmusik på Sveriges Television (finns på SVT Play till 24 augusti) och vi på Zero lade upp en “Zero revisited” med Slagsmålsklubben. Det har varit en bra vecka för fans av blippiga maskiner och för att lägga lök på laxen så slår vi till med en rejäl intervju med Brendan Becker, mer känd under sitt alias Inverse Phase, också. Det blev en rejäl chattsession med den skrivglade amerikanen, så hämta en kopp kaffe och börja scrolla neråt.
På Wikipedia finns lite grundläggande information om dig, du växte upp besatt av datorspel och tecknade filmer på lördagsmorgonarna. Det tror jag att såväl jag själv som en hel del av våra läsare kan relatera till. Så vilket var det första spelet du kan minnas att du spelade?
– Första någonsin?! Jag är osäker, faktiskt. Icke-PC-baserat så är det säkert Space Invaders, Pong eller Asteroids. Det första spel jag någonsin öppnade till min egen Atari 2600 var Crystal Castles. På PC var det säkert Spacewar. Jag hade en “speldisk” som barn. På den fanns Spacewar och en hög shareware-grejer som min pappa och jag laddade ner från BBS:er. Jag minns särskilt en väldigt bra klon av Kangaroo, Digger (en Dig Dug/Mr. Do-klon som spelade Popcorn i bakgrunden), något som liknade rymddelen i Star Wars-arkadspelet (skrivet i BASIC) och en eller två andra spel.
Okej, favoritjoystick?
– Alla tiders? Också en svår fråga… får man räkna tv-spelskontroller? Jag har alltid varit förtjust i SNES-kontrollerna. På PC blir det tangentbord och mus och jag brukade vara obesegrad med tangentbord i Mortal Kombat 3 på PC.
Vad är den mest obskyra hårdvara du fortfarande äger?
– Oj, nu får jag tänka efter… Förmodligen min PC-8801 mkII SR. Till och med Yuzo Koshiro [japansk spelmusikkompositör, Zeros anm.] blev överraskad att se att jag ägde en sådan.
He-man eller G.I. Joe?
– Jag avsäger mig båda svarsalternativen och väljer Transformers!
Captain Power eller Power Rangers?
– Captain Power.
Hur mycket ville du ha XT-7, ljuspistol-tillbehöret?
– Oj, jösses, jag minns att jag blev ganska upphetsad när jag såg den reklamen. Men det blev en Action Max istället. Det var nog lika bra, trots att jag inte fick spela med en tv-serie. Jag tror den var billigare och helt okej, ingen av dem kom förstås ändå i närheten av mitt Sega Master System.
Sen gick du från orgel- och pianostudier till demoscenen. Hur var den hos er då, bara Commodore? Vad var din första demo?
– Sätt er runt lägerelden… det är dags för en lång berättelse.
– Min första introduktion till demoscenen var med Commodore 64 på 80-talet. Jag kände egentligen inte till demos så mycket som loaders och cracktros [korta demos som crackergrupper lade in som introduktioner till spel de knäckt, Zeros anm.] även om jag definitivt inte kände till de termerna på den tiden. I vilket fall som helst så spelade jag spelen på en kompis C64. En del spel hade väldigt imponerande loaders. Och en del spel spelades bara för att deras loaders var grymma.
– På det tidiga 90-talet, efter många år av programmering och datorreparationer (ja, som barn), så byggde jag till slut min första PC-klon. En snubbe på en datormässa gav mig ett fantastiskt erbjudande på en 286/20 och lät mig till och med bygga den (stor grej när man är ung). Mitt emot honom fanns en annan monter som lockade folk genom att spela MOD-filer i programmet Trakblaster. Så här såg det ut:
– Jag trodde inte mina öron! Jag frågade killen i montern om det skulle gå att köra på min 286:a. Han ryckte på axlarna och visade mig sin PC, en 386:a och Trakblaster “rekommenderade” VGA-upplösning. Julen det året fick jag ett ljudkort, och då beställde jag direkt 20 disketter med MOD-filer från en shareware-klubb, utan att veta om de skulle fungera på min CGA-skärm. Till min glädje så kunde Trakblaster till och med köras i textläge, och jag var ändå mer intresserad av musiken än den där fancy grafiken.
– Bland diskarna fanns Coldcut av UltraForce (jäklar, deras webbsida är fortfarande uppe, kolla här). Jag kunde inte se något, men jag hörde musiken… Sen uppgraderade jag mitt grafikkort och med fler än fyra färger tillgängliga så öppnades en hel värld av mjukvara för mig.
– Jag hade hängt i BBS:er sedan barndomen, så jag letade i sådana efter mer grejer av UltraForce. Jag kom över deras Vector Demo vilket, tillsammans med NYET3, introducerade mig till den kvinnliga formen (okej, inte helt sant). Jag var begränsad i vad jag kunde ladda ner, när jag satt med modem och 2400 baud. Men jag såg hela tiden orden “demo” och “megademo” poppa upp i programmen jag letade efter…
– Medan det där höll på så släppte Future Crew sin PANIC-demo. Jag såg det spelas i en CompUSA-butik på en dator som skulle demonstrera ljudkort och högtalare. Jag hade sett det skymta förbi på BBS:er men jag kunde inte ladda ner det, så jag frågade ett butiksbiträde om jag kunde få en kopia. Han gav mig det och flera till. När han kallade dem “demos” så sa det klick i huvudet på mig, och där började min nedåtgående spiral…
– Demoscenen i USA har alltid varit ganska liten, vilket suger lite eftersom det uppenbarligen finns många tusentals datorentusiaster här. Jag önskar verkligen att jag kunde ha gått på Party, Assembly och andra träffar i deras glansdagar. Vi har visserligen Revision nu och Atparty här i Boston och vi hade Blockparty… men ärligt talat så är nätet bästa chansen att få kontakt med scenmedlemmar här omkring, eller möjligen på chippmusikkonserter.
Vad har du för favoriter bland gamla datorspel? Några med bra musik?
– Oj, vet inte om jag kan besvara detta… Jag kan säga att jag var helt såld på Spy vs Spy (både på Sega och C64) tidigt, men också en hög Epyx-titlar (Impossible Mission, Summer/Winter Games och så vidare).
Det finns SID och POKEY och en massa andra gamla ljudchipp. Du använder alla, så jag tänker inte fråga om en favorit, men har du någon som du föredrar för ett särskilt ändamål, eller liknande?
– En sak jag verkligen gillar är att experimentera med (misshandla?) filterna på SID-chippet. Det är det enda ljudchippet som har så många användbara filter, det är verkligen fantasiskt.
Kollar man på dina senare projekt så verkar du ha fokuserat på 8-bitars hårdvara. Men letar man lite noggrannare så hittar man såväl Amiga- som PC-grejer i din tidigare karriär. Har du hittat din grej, eller kommer vi få höra dig rocka loss på en YM2149F också?
– Jag antar att du tog det exemplet eftersom det chippet återfanns i Atari ST…? Du kanske blir förvånad att höra att YM2149 fanns i en mängd 8-bitarssystem också, MSX till exempel. Det är en klon av General Instruments AY-3-891x som även fanns i Intellivision och senare ZX Spectrum-modeller. Och i en stor mängd arkadmaskiner. Termen “8 bitar” är missledande; folk säger “8 bitar” för att de flesta ljudchippen som används i chippmusik återfanns i datorer med 8 bitars-processorer. Ljudchippen hade i själva verket oftast bara fyra bitars amplitudkontroll per kanal, inklusive AY/YM-chippet. Den har förvisso 12-bitars frekvensprecision, med det är en helt annan historia (SID har 16-bitars frekvensprecision, till exempel).
– Men nu ska jag svara på din fråga istället, här är två spår jag gjort med AY-3-8910/YM2149:
https://inversephase.bandcamp.com/track/something-else-you-never-had-2
https://inversephase.bandcamp.com/track/harlem-ay-3-8910
Ouch, dålig faktakoll från mig där, tack för lektionen! Finns det något chipp du absolut inte tänker jobba med?
– Hehe, helt okej, det här är mitt jobb, trots allt. Jag uppskattar äventyret i att arbeta med chipp jag inte testat tidigare, så jag kan jobba med mer eller mindre allt jag kan få tag på. Jag har en hyfsad mängd erfarenhet av hårdvara, men jag kan erkänna att jag inte gjort särskilt mycket (eller något alls) med SAA1099, YM2203 eller TED/7360. Men det ska jag försöka råda bot på, jag har skaffat system med de två senare chippen i den listan!
Just nu håller du på att ta fram specialbyggd hårdvara för att kunna kontrollera originalchippen via USB, berätta lite mer om det!
– Gärna! Det finns en massa “Arduino MIDI”-kit för ljudchipp där ute, men jag ville ha något som gick att konfigurera för olika ljudchipp, utan att behöva byta ut kretskortet, och på en lägre nivå än vad MIDI tillåter. Jag jobbar med min vän Charles Lohr (kolla in hans grejer på www.cnlohr.net) på ett kort som ger mig direkt kontroll över registerna på ljudchippet över USB. Att inte använda MIDI är svårare, men mer utbildande och jag tänker skriva min egen mjukvara för att hantera skrivningar direkt till registren. Gamla ljudchipp har mycket lite, om något, med MIDI att göra och jag vill gärna röra mig bort från MIDI i vilket fall som helst.
För de mindre insatta så är du nog mest känd för den fantastiska “Pretty Eight Machine” (P8M), en platta med covers av Nine Inch Nails “Pretty Hate Machine”. Var fick du idén till det projektet?
– Den berättelsen finns på många platser redan, så ursäkta om jag kör den korta versionen. Jag spelade chippcovers på ett konvent. Mina vänner och jag började diskutera att en NIN-tribut skulle vara ganska fantastiskt. Jag var helt säker på att det redan fanns sådana, men när jag kom tillbaka till hotellrummet den kvällen så hade jag svårt att hitta några. Så jag började på en direkt och spelade den nästa dag. Alla undrade var jag hade hittat den och jag fick erkänna att jag inte hittade någonting och gjorde den själv. Då blev jag, minst sagt, uppmuntrad att fortsätta
Du finansierade arbetet via crowdfunding, hur fungerade det för dig? Kommer du använda Kickstarter fler gånger i framtiden?
– Jag är kluven i den frågan. Det är fantastiskt att se folk svärma ihop sig för att stötta ett projekt.. men slutligen, när ditt projekt drar ut på tiden (som det alltid gör), så kommer folk börja fråga när du blir klar och din kreativa process blir bruten. Jag fungerar inte så bra med den sortens press, så just nu är jag kluven.
Vad fick du för reaktioner från chipp- respektive NIN-fansen?
– Initialt kom det faktiskt en motreaktion från båda lägren, det hade jag ärligt talat inte väntat mig. När albumet väl släpptes så var däremot responsen väldigt positiv.
Rob Sheridan tweetade om P8M-projektet och jag vet att du till slut fick möta mannen själv, Trent Reznor. Kan du berätta lite mer om hur det hela gick till?
– Jag vill först säga att jag såg till att ha allting godkänt i förväg. Rob, Trent och NIN:s management var fullt medvetna om mig och vad jag skulle göra när projektet startade, och jag var extremt noga med att inte trampa någon på tårna. Jag fick till exempel godkänt på att använda ett liknande omslag, samt att ha med 6502-processorn på det.
– Jag var inte alls säker på att Rob skulle skriva något om skivan. Det lilla jag vet om honom tyder på att han är en cool kille som gör massor av juste konst och jag gillar verkligen en hel del av hans kreativa idéer. Och jag är mycket tacksam att han tipsade sin följarskara om P8M.
– När plattan släpptes var Trent inlåst i sin grotta och jobbade på något projekt, men jag fick ett supertrevligt meddelande från honom någon månad senare. Jag blev helt golvad att han hörde av sig och skickade ett något starstruck svar. Jag borde nog hållit mig lite mer kort… Nåja.
– Ett år senare var How To Destroy Angels på turné. Trent Reznor, Rob Sheridan, Atticus Ross, Mariqueen Reznor och Alessandro Cortini stod på scenen och jag köpte biljetter till New York, som var det enda jag kunde få tag på. När vi kom hem så dök det även upp biljetter till spelningen i Washington DC och vi bestämde oss för att gå en gång till. Jag försökte men misslyckades med att få tag på dem och säga hej i New York, mer än att jag gick och presenterade mig för Atticus Ross. I Washington var jag och min flickvän mer ihärdiga och lyckades. Men det är nog enklare att läsa den historien som jag skrev den för EchoingTheSound här:
Planerar du fortfarande att följa upp med ett till NIN-projekt?
– Utan tvekan.
Varför känns det som att det inte är lönt för mig att ställa en följdfråga nu? 😉
– Jag kommer bara le och nicka. =]
2014 var ett inspirerat år för dig, vi fick två kompletta album i “Chiplust” och “The Chipping of Isaac” och i slutet av året kom de två spåren “Dungeonmans Demanstered”. Albumen innehöll 80-talscovers och en remake av indiespelet The Binding of Isaac soundtrack, men vad är storyn bakom det sistnämnda släppet?
– Jag känner en massa folk inom spelindustrin efter mitt tidigare engagemang inom MAGFest [stor amerikansk musik- och spelmässa, Zeros anm.]. Andrew Aversa, även känd som Zircon, är en av dem och han har gjort sig ett namn som oberoende musiker. Han gjorde soundtracket till spelet Dungeonmans. Han nämnde för mig att han skulle sätta ihop ett remixalbum och undrade om jag ville vara med. Jag valde två låtar baserat på att det var de två som bäst lämpade sig att konverteras till chippmusik.
Och nu har du en ny EP ute, känn dig fri att promota den för Zeros läsare!
– Nya EP:n kallas “Save Chiptune” och en hyllning till fyra Fall Out Boy-låtar. Jag är väldigt nöjd med den. Låtarna blev bra i chippversioner och en av dem är gjord på en Sega Megadrive, det är bara andra gången någonsin jag använt den hårdvaran till en låt. EP:n finns på de flesta säljplattformarna utom Bandcamp, på grund av ett licensieringsproblem. Det sagt så kommer länkarna här:
En sampler på Soundcloud.
…och jag blir hedrad om du köper den på Loudr här.
Jag har förstått att Inverse Phase är ditt heltidsjobb och att du är mycket aktiv i att testa olika vägar att få det att fungera. Nu kan man se dig spela spel på Twitch, vara ett fan på Bandcamp och mecenat via Patreon. Kan du berätta lite om dina erfarenheter kring detta?
– Det jag främst vill ha sagt är att jag älskar vad jag gör. Det ÄR ett heltidsjobb, men ger inte en lön att leva på. Mitt mål är att nå och komma förbi den punkten. Det är därför jag fortsätter att testa nya lösningar. Efter att ha spenderat det mesta av mitt vuxna liv inom IT-branschen så insåg jag att lönechecken inte är värd att bli behandlad som skit på jobbet. Jag behöver ha mer kontroll och göra vad jag älskar.
– Ett par erfarenheter från sidorna du nämnde:
– Twitch: Att slappna av och spela spel kan vara riktigt roligt. Att skriva sin egen strömningsmjukvara är inte det. Jag kan fortfarande inte lista ut hur jag får min ström vitlistad trots att jag visar hur man gör en tributlåt. Och så är det förresten jättelätt att råka bli dödad i Earthbound.
– Bandcamp: Har blivit stort, på gott och ont. Men det är nog fortfarande den bästa köpupplevelsen för musikfans i dag.
– Patreon: Är min potentiellt största inkomstkälla och jag golvas av stödet jag får från mina följare där. Men tyvärr är det också den svåraste att få ut pengar därifrån. Att fylla i formulär för att få nya funktioner eller buggrättningar är som att kissa i motvind.
– En sak jag lärt mig av dessa tre, och andra, är hur internetbolag behandlar sina användare (och kunder). Det är säkert uppenbart, men jag tycker folk borde tala mer om det. Det kanske bara är jag som är sen till festen, men det känns som att folk bryr sig mindre och mindre om saker och som ett direkt resultat får jag svårare att få saker gjorda i min ände.
Ett ständigt aktuellt ämne de senaste åren är det om ersättning för strömmande musik på nätet. Vad har du för åsikter i ämnet?
– Ah, Spotify-frågan. =) Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Spotify. Min musik har legat där i över ett år nu. Spelningar går bra, popularitet går bra och pengar… går inte så bra. Jag får inte ens hälften av vad de säger att jag borde få (och jag är fullt medveten om deras struktur för utbetalningar). Spotifys statistik och utbetalningar har försenats, fler än en gång, och det blir man ganska fort trött på när man har räkningar att betala. Men användarbasen är stor, så det är svårt att ignorera tjänsten. För en del människor så är det Spotify eller piratnerladdning som gäller, så ja, jag tar den extra måltiden per månad som jag får därifrån.
– Vad gäller andra strömningstjänster så tror jag att jag får en aning bättre betalt hos Rdio. Jag vet inte hur mycket jag tjänar på Deezer, för jag lyckas inte få ett konto. Och slutligen, jag vet inte om det är förvånande eller inte, men jag får allra mest från Google Play Music.
– Sammanfattningsvis, för de som inte orkade läsa, ingen av tjänsterna är särskilt öppna med rapporter eller låta dig komma åt all din data, och det går inte att leva på dem men det känns som att man är tvungen att hänga med på tåget.
Finns det någon chans att du kommer att släppa mer fysiska produkter? Jag tänker lite i samma bana som Alessandro Cortini, som släppte ett album med tillhörande synt?
– Jag vet inte om jag kommer släppa en synt, men vi kanske kommer producera en uppsättning USB-kort för att koppla gamla ljudchipp till moderna datorer om vi får upp tillräckligt stort intresse.
Du har varit involverad i utvecklingen av spel och har släppt ljudspåret till det ännu osläppta Treachery in Beatdown City. Hur blev du inblandad och hur har det varit att jobba med de olika titlarna?
– Att jobba med oberoende utvecklare är alltid intressant och annorlunda, men oftast kul. Hos Embraceware kom jag in genom att helt enkelt svara på en annons efter chippmusiker och jag kom bra överens med deras utvecklare. Vad gäller Beatdown City så kom jag i kontakt med Shawn, spelets utvecklare, via Twitter. Han hörde av sig och behövde en introlåt, jag blev intresserad och vi följde upp därifrån.
– För, i stort sett, alla spel jag varit involverad i hittills så gäller att jag gjort all musiken utan att ha spelat spelet. Vilket definitivt kan vara en utmaning.
Hur är det att se Inverse Phase på scen? Finns det några framtida planer där?
– Jag har spelat live en hel del! Det ser väl lite annorlunda ut än det mesta antar jag… Jag gillar att ha kul på scen (det gör väl alla?) men jag jiddrar med publiken, drar igång allsånger, pratar för mycket mellan låtarna, och sånt. Jag jobbar nu på nya videor och ljusgrejer som jag kan resa med så att publiken inte bara behöver stirra på mig som fiddlar med kontroller på scen.
– Jag kommer spela på en del evenemang i USA i år. Det hade varit jättekul att få turnéra i Europa någon gång också. Ah, man kan väl få drömma?
Vi håller tummarna för världsturné och att du får komma på besök i Skandinavien också (ping svenska konsertarrangörer). Vad är annars den mest exotiska plats du fått spela på hittills?
– Ja, Sverige och andra destinationer i Europa hade varit grymt! Har aldrig varit där och vill gärna åka!
– Vad gäller exotiska spelningar så var en av mina första “riktiga” spelningar på en bar för motorcyklister… sen har jag spelat i en maker space. Ärligt talat så passade jag väldigt bra där, men det hände en del exotiska grejer runt mig!
Jag vet att du känner till “blodkorv” och “glögg” men vad mer kan du om vårt land? Några favoriter från demoscenen kanske?
– Oj, där satte du mig på pottan! Men jag tror de flesta i USA åtminstone är bekanta med Absolut vodka, IKEA, Saab, Volvo och Dance Dance Revolution-kidsen har säkert hört talas om Smile.DK. Jag har en burk lingonsylt i kylen, “and I like a good bra (see what I did there?)”. Sen har jag precis lärt mig att det vi kallar “Swedish fish” egentligen heter Malaco Pastellfiskar.
– Sen är jag ganska säker på att Remedy var i Sverige… Åh! Jag talade med Erik Stridell (Zodiak/Cascada) ett par gånger… och jag har inte kontakt med någon av dem men Triton (numer Starbreeze) har sin bas där. Men nu slutar jag innan jag gör bort mig.
Sista frågan, vilket kommer först; harmageddon eller en General MIDI-revival?
– Först läste jag “hamageddon” och trodde du menade baconpokalypsen. Men General MIDI lever och har hälsan. Sök på “kwakfest” för en cool (och rolig men nu insomnad) entimmestävling som hade General MIDI som enda krav, med enbart den standardiserade 2 MB-ljudfonten.
Tack för mig, kolla gärna in min senaste låt, My Adult Life här på Bandcamp. Sen kan man ju spana på alla mina galna länkar på http://inversephase.com/
