Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
En gång i tiden var Zero Music Magazine inte bara en hemsida, utan även en traditionell ”papperstidning”. Vi kan tyvärr ännu inte erbjuda läsning av gamla nummer på webben, men tänkte ta ett första steg genom att bjuda på ett par äldre artiklar i vår nya serie ”Zero Revisited”. Förutom själva artikeln (som presenteras i en ”remastrad” version) blir det även bakgrundshistorier och extramaterial. För yngre läsare, som inte var med när det begav sig, blir det en möjlighet att botanisera lite i äldre material. För trogna Zero-prenumeranter, som hängt med under årens lopp, kan det bli en vandring längs nostalgins stränder. Kanske drömmer någon sig tillbaka till året ifråga, plockar fram en gammal favoritskiva och skrockar åt hur tiden flyger iväg? I vår tredje ”revisited-historia” beger vi oss nio år tillbaka i tiden och hälsar på i Slagsmålsklubbens galna kollektiv i Berlin.
Välkomna tillbaka, alla nostalgiker! I dagens Zero Revisited reser vi tillbaka till 2006, året då Italien vann fotbolls-VM, Christer Fuglesang blev den förste svensken i rymden och Pluto (helt oberoende av Fuglesangs äventyr) degraderades till ”dvärgplanet”.
För Zero Music Magazine var det ett år då vi testade gränserna lite. Tidningen hade fått ett visst erkännande i Musiksverige och vi tänkte, i sann Kraftwerk-anda, att den enda vägen var framåt. Innehållet skulle breddas genom nya typer av reportage. Vi ville (kalla det ”ambitiöst” eller ”pretentiöst”) inte enbart göra ett musikmagasin med klassiska bandintervjuer, utan ville bjuda på mer varierad underhållning.
Inget ont om intervjuer där band berättar om sin senaste skiva. Men att fylla en tidning med 20 artiklar av samma modell kan bli lite tjatigt. Detta inte minst eftersom ”albumartiklarna” tenderar att bli en smula förutsägbara. Intervjupersonen berättar att de är ”mycket nöjda med den nya plattan” (efter drygt 200 intervjuer har jag aldrig hört någon vara skeptiskt inställd till sitt senaste släpp…) och beskriver den som ”en av våra bästa hittills”. I regel blir det även någon klyscha i stil med ”vi har hittat tillbaka till våra rötter…” kombinerat med försäkringar på temat ”…fast självklart är vi ändå inspirerade av den senaste musiken”.
Efter många år i branschen drömmer jag om att få prata med ett band som beskriver sitt senaste album som ”vår sämsta platta hittills, fylld med överjävligt fantasilösa och otidsenliga låtar”. Detta lär nog dock inte inträffa, om jag inte får det tveksamma nöjet att intervjua ett gäng blodtörstiga anarkopunkare som äter journalister till frukost…
Hursomhelst – ambitionen var, som sagt, att bredda Zero. Vi började därför med reseguider och modeartiklar, intervjuade författare och lät artister recensera varandras alster. Som pricken över ”i” blev det till och med en matlagningsserie.
Exakt hur tanken att göra en ”hemma-hos-artikel” föddes, minns jag inte riktigt. Men förmodligen var projektet inspirerat av Svensk Damtidning, som jag brukade läsa hemma hos min mormor. I denna märkliga publikation öppnade grevar, baroner och b-kändisar dörrarna och visade upp sina hem för läsarna. Man kunde beundra Britt Eklands nyrenoverade badrum eller förundras när någon mindre nogräknad hertiginna visade upp sin leopardmönstrade skinnsoffa. En annan möjlig inspirationskälla var MTV Cribs, där nyrika hip-hop-stjärnor skamlöst bjöd in tittarna till sina hem utsmyckade med jacuzzis, minibarer och omsorgsfullt inramade guldskivor.
Varför blev det då just ”hemma hos Slagsmålklubben”? Jo, det byggde i hög utsträckning på ett märkligt sammanträffande. Att Slagsmålsklubben flyttade till Berlin var inte speciellt konstigt, eftersom staden runt 2005 både var Europas främsta kulturmetropol och ett mycket prisvärt ställe att bo. Att undertecknad och killarna i Slagsmålsklubben lärde känna varandra var inte heller speciellt konstigt, eftersom vi var i ungefär samma ålder och delade en koppling till stadens elektroniska scen. Däremot var det en märklig slump att vi råkade bo i samma område (norra Prenzlauer Berg), bara ett par kvarter från varandra. Berlin med förorter hade ju, trots allt, nästan 4 miljoner invånare…
Redan första gången jag hälsade på hemma hos Hannes, Frej, Björn, Kim och Joni på Schönhauser Allee fascinerades jag över lägenheten och deras avslappnade livsstil. Då trerummaren inte hade tillräckligt många sovrum för hela gänget, hade killarna skapat ”egna privata zoner” med enkla medel. Joni sov till exempel i en stor låda! Här fanns onekligen stoff för ett underhållande ”hemma-hos-reportage”. Så jag passade på att boka in en intervju när även den sjätte bandmedlemmen, Joakim ”Beebop” Nybom, var på besök.
”Var artikeln egentligen arrangerad eller var de verkligen så excentriska”, frågar sig kanske Vän Av Ordning. Jodå, lägenheten var synnerligen originellt inredd och gossarna var sanna bohemer som ägnade mycket tid åt musikmakande, dataspelande och öldrickande. Jag sprang på dem ganska ofta i metropolen (i synnerhet på technoklubbar och turkiska gatukök) och det vilade en avundsvärd sorglöshet över dem
”Hemma-hos-Slagsmålsklubben-reportaget” var med i Zero nummer 1/2006, där vi även bjöd på bland andra Covenant, The Sounds, Placebo, Tiga och William Orbit. Några fler hemma-hos-artiklar blev det aldrig, trots att jag närde en hemlig dröm att få snoka i Robert Smiths badrumsskåp och ta reda på vilken typ av läppstift han använde…
Nåväl, låt oss gå över till själva artikeln. Hjärtligt välkomna hem till fem av de trevligaste slynglarna som någonsin huserat i norra Berlin!
HEMMA HOS SLAGSMÅLSKLUBBEN, FRÅN ZERO NUMMER 1/2006
Slagsmålsklubben huserar numera i Berlin. De stillsamma hemmakvällarna i Sverige har förbytts mot ett ständigt svirande i den tyska metropolen. Mamma Scans köttbullar är strukna från menyn och ersatta med kryddstark knackwurst och turkisk kebab. Så långt allt väl. Men kan det inte vara påfrestande att bo tillsammans med sina bandkollegor? Och vad gör man när den tyske grannen är allergisk mot tunga basgångar? Detta hemma-hos-reportage ger er svaren på allt ni velat veta om den galna sextetten, men varit för blyga för att våga fråga…
För ett drygt halvår sedan lämnade Slagsmålsklubben Sverige och bosatte sig i Berlin för att ”få ny inspiration” och ”komma till händelsernas centrum”. Fem bandmedlemmar delar nu en lägenhet i den avslappnade konstnärsstadsdelen Prenzlauer Berg.
När jag ringer på vid fyratiden på eftermiddagen sover fortfarande delar av bandet. De ursäktar sig med att de ”kom i säng sent”. Med Slagsmålsklubbens mått mätt innebär detta ingalunda klockan ett eller två på natten. Nej, nu snackar vi långt, långt in på morgonkvisten.
Bohemiskt boende
Lägenheten är en syn för gudar. Den rymliga trerummaren är sparsamt inredd och innehåller främst syntar, datorer och TV-apparater. Trots avsaknaden av möbler är det ganska svårt att förflytta sig mellan rummen. Golvet är nämligen täckt med kläder, plattor, tidningar och diverse svåridentifierbara föremål. Det är dock på intet sätt smutsigt eller ofräscht. Nej, istället handlar det om den form av ”halvorganiserat kaos” som ofta uppstår där genuina bohemer bor.
– Ibland röjer vi upp lite när journalister kommer på besök, men det pallade vi inte idag, gäspar en halvklädd Joni Mälkki.
Jag tackar för omtanken och förflyttar mig in i köket. Där trängs 350 tomma öl- och vinflaskor med varandra, medan stolar, bord och gardiner lyser med sin frånvaro. Jag suckar åt ungkarlseländet och frågar insinuant om de inte har någon kvinnlig bekant som kan hjälpa till med elementär heminredning.
– Det finns faktiskt en kvinna i hushållet, men hon stökar till värre än någon annan, flinar Björn Nilsson och nickar åt sin ex-flickvän.
– Vi trivs såhär, men det är tur att våra mammor inte vet hur här ser ut, säger Hannes Stenström och ser så lurig ut att jag inte kan avgöra om han skojar eller faktiskt verkligen är genuint bekymrad.
Under intervjun slår det mig att killarna är mycket samspelta. Med jämna mellanrum fyller de i varandras meningar med en precision som får mig att tänka på en sexhövdad hydra. Jag drar slutsatsen att de tillbringar mycket tid tillsammans och undrar om det inte kan vara ansträngande att både bo ihop och spela i ett och samma band.
– Nej, det funkar faktiskt bra, försäkrar Kim Nilsson. Vi har väldigt roligt ihop för det mesta.
– Fast visst händer det att vi blir irriterade på varandra, nyanserar Frej Larsson. Vi är dock noga med att aldrig låta Slagsmålsklubben gå ut över vår vänskap.
Inga problem på den punkten, alltså. Men nu finns det ju även ”yttre faktorer” som kan ställa till det. Jag har redan nämnt kollektivets sena vanor. Till detta adderar vi nu ett ständigt musicerande och synnerligen tunna lägenhetsväggar. Vad ger oss ekvationen? Jo, tunga och genomträngande basgångar när hederligt folk vill sova. Detta har inte precis uppskattats av killarnas granne. Vid ett tillfälle blev han blev han så irriterad att han traskade in hos de unga svenskarna och ställde till en scen. Det hela urartade så till den milda grad att Slagsmålsklubben tvingades leva upp till sitt namn.
– Det var verkligen otrevligt, berättar Kim. Han var fullständigt rasande och spottade ur sig den ena hotelsen efter den andra.
– När han började knuffa på mig var jag tvungen att ge honom en örfil, fortsätter Björn. Sedan dess har vi inte sett röken av honom.
Ny EP på gång
Den svensk-tyska vänskapen i huset är alltså inte på topp. Jag skakar sorgset på huvudet och tackar högre makter för att Drottning Silvia inte känner till historien. Jag tröstar mig även med att den germanske grannen inte lidit i onödan. De nattliga inspelningarna har nämligen fört med sig att en ny skiva nu nästan är färdigställd.
– Allt talar för att vi kommer att släppa en EP innan sommaren, informerar Hannes.
– Den går under arbetsnamnet ”Tillbaka till femtiden” och soundet kommer antagligen att vara mer minimalistiskt än tidigare, avslöjar Joakim ”Beebop” Nybom.
Temat leder in oss på den obligatoriska genrediskussionen. Många svenska medier har stämplat Slagsmålsklubben som ett ”synthband”, något som kan tyckas vara både fantasilöst och en smula missvisande. Vad anser medlemmarna själva?
– Vi gör en form av elektronisk popmusik, fast jag vill inte påstå att vi har någon större koppling till synthscenen, funderar Kim. Vi är ju helt ointresserade av åttiotalsretro, svarta kläder och hela den biten.
– Sedan finns det de som säger att vi gör ”dataspelsmusik”, suckar Frej. Jag kan inte riktigt hålla med om det heller. Visst använder vi en del Commodore 64-inspirerade ljud, men för den sakens skull har vi inte mycket gemensamt med soundtracket till Donkey Kong…
– Fast vi spelar i alla fall gärna dataspel, avbryter Björn och tillägger stolt att han lyckats nå sista nivån på Tetris.
Inlägget startar en livlig diskussion om färgglada, fallande pusselbitar och det är enbart med vissa svårigheter som jag lyckas leda över samtalet på musikaliska inspirationskällor. Jag ber dem nämna fem viktiga förebilder och efter lite dividerande samsas killarna om Daft Punk, Aphex Twin, The Pixies, Bob Hund och Povel Ramel. Med andra ord snygga melodier, funkiga rytmer, smarta ljud och fyndig humor. Kvaliteter som går igen i Slagsmålsklubbens egen musik.
– Det är mycket viktigt för oss att underhålla lyssnarna, förklarar Frej.
Något de brukar lyckas föredömligt väl med. I den nya hemstaden har de, genom sina energifyllda och glädjesprudlande konserter, redan skaffat sig en hängiven fanskara. Den svenska publiken är dock långt ifrån bortglömd. I sommar kommer de, för tredje året i rad, att förgylla Arvikafestivalen med sin blippande galenskap.
– Arvika har en speciell plats i våra hjärtan, säger Hannes. Det är alltid lika kul att komma tillbaka.
Några planer att återvända permanent till Sverige har de glada gossarna emellertid inte.
– Nej, nej, just nu kan vi inte föreställa oss ett bättre ställe än Berlin att bo på, poängterar Joni.
– Ja, vi kommer att stanna så länge det går, säger Frej med bestämdhet. I värsta fall får vi väl jobba extra som städare på någon technoklubb…
– Eller kanske öppna ett kebabhak? Det saknas ju sådana i den här staden, flabbar Björn sarkastiskt och de andra brister ut i stort gapskratt.
