Indochine, live på Lille Vega, Köpenhamn, 2015-04-11

Vilken märklig upplevelse.

Jag släppte Indochine någonstans efter ”Le Péril Jaune” i mitten av 80-talet. Mina skivinköp blev, något pubertalt, renodlade till sån där “syntmusik”, där fransmännens gitarrer, saxofoner och andra påhitt inte platsade. Att Indochine har jobbat på under min frånvaro har jag varit medveten om, men inte ens när folk i min närhet åkte ner till Frankrike för att se dem live fattade jag grejen. Men så, efter mild övertalning, köpte jag för något år sedan deras konsert ”Putain de Stade” och slängde upp på tv:n. Låt efter låt jag aldrig hört passerade, och det var helt omöjligt att släppa.

Från stadionspelning inför 80 000 fans på Stade de France är kontrasten till Lille Vegas 600 besökare närmast komisk. Det har förstås varit slutsålt sedan länge, och ett glatt gäng danskar får som vanligt sällskap av oss tillresta skåningar men denna gång även med märkbart tillskott från ett stort fransktalande gäng.

Det märks tydligt att jag är i minoritet, som fortfarande inte lärt mig låtarna ordentligt. Från första noten gungar, hoppar och dansar varenda kotte. Alla kan allt, varenda stavelse skrålas för full hals.

Fansens kärlek verkar fullkomligt villkorslös och det är omöjligt att inte dras med av stämningen. När övriga musiker lämnar Nicola och Oli de Sat ensamma på scen för en sparsmakad och finstämd sektion, inledd av ”Mao Boy”, är det ett gäng väl förfriskade besökare som hänger nere vid baren och diskuterar livligt. De blir aggressivt hyssjade och ber, hör och häpna, artigt om ursäkt och tystnar.

Den låtskatt som Nicola Sirkis med kollegor samlat på sig under åren imponerar verkligen. Det motsätter sig genreindelning, det kräver inga analyser och omlyssningar, det är omedelbart, medryckande och energiskapande. Händer är alltid i luften, och vilken lustigt älskvärd blandning av franska, engelska och improviserad danska som än kommer ur Nicolas mun emellan varven så möts det enbart av jubel. Själv är han ödmjukheten personifierad och verkar uppriktigt tacksam för bemötandet, där han glatt studsar omkring i sina trekvartsbyxor. Att det är en 55-åring jag beskådar är mycket svårt att tro.

Det hela liknar snarast ett väckelsemöte av U2- eller Depeche Mode-proportioner. Eller ja, vi är faktiskt till och med bortom vad Dave Gahan kan locka fram. Det känns helt onödigt att konstruera något att kritisera med kvällen. Ljudet är kanske inte optimalt och låtutflykter på engelska känns inte helt nödvändiga, men vad spelar det för roll? Nästan två timmars koncentrerad kärleksinjektion – det kan man stå sig på länge.

Nu hoppas jag att de närmaste åren kommer höja bandets status utanför hemlandet så att vi kan få en likadan turné efter nästa platta, och då i större lokaler. Jag unnar betydligt fler människor chansen att ta del av detta. Ni som har biljetter till Stockholm eller Oslo är att gratulera och för er andra så rekommenderas en utmärkt liveupptagning från “Black City Tour” att ta del av direkt, ett par pixelrader längre ner på denna sida, samt ett Youtubeklipp som förmedlar lite av känslan från den danska huvudstaden.

Bonne journée!