Hem / Artiklar / Indochine – Nicola Sirkis berättar om dåtid och nutid

Indochine – Nicola Sirkis berättar om dåtid och nutid

På åttiotalet låg de på den svenska topplistan med färgsprakande new wave-hits som ”Kao Bang” och ”Canary Bay”. De räknas som Frankrikes största band och har spelat inför fler än 80 000 personer i Paris. Nu är de ute på Europaturné med intima klubbspelningar i åtta städer. I en personlig intervju berättade Nicola Sirkis om Indochines långa karriär och löste gåtan med den märkliga, svenska rösten i ”Leila”.

Indochine tourBonsoir, Nicola, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Det är en stor ära att ha dig med i Zero. Ça va? Hur känns det att vara ute på Europaturné igen? Ni har precis besökt Barcelona, Milano och Berlin. Nu står Köpenhamn, Stockholm och Oslo på tur…
– Jo, tack, allt är jättebra. Varje turné är naturligtvis speciell och en unik utmaning, men den här gången känns det faktiskt extra spännande. För första gången under våra 34 år som band är vi nämligen ute på en intensiv klubbturné. Det blir åtta spelningar i lika många städer på bara två veckor. Alla är verkligen laddade. Det känns nästan som om vi var ett ungt, färskt band på nytt.

Vad har den skandinaviska publiken att se fram emot?
­– De kommer att få uppleva dagens Indochine: ett modernt franskt band, som bygger broar mellan olika stilar och förhoppningsvis tilltalar både Depeche Mode-, New Order- och Coldplay-fans. Vi har 30 års erfarenhet i bagaget, samtidigt som vi hela tiden tittar framåt och försöker förnya oss.

Ni varvar nya låtar med gamla klassiker från åttiotalet. Är det fortfarande lika roligt att spela publikfavoriter som ”Kao Bang”, ”Canary Bay” och ”L’Aventurier”?
– Absolut. De låtarna har betytt mycket för oss och det känns kul att kunna presentera dem i lite modernare och annorlunda versioner.

Hemma i Frankrike är ni superstjärnor och har vid ett flertal tillfällen spelat på Stade de France inför fler än 80 000 åskådare. Nu handlar det om förhållandevis små klubblokaler ute i Europa. Är det lättare eller svårare med intima spelningar?
– Stadionspelningar och mindre klubbar är väldigt olika upplevelser, men jag uppskattar både och. När vi spelade på Stade de France hade vi fler än 500 medarbetare och förberedelserna pågick under nästan ett år. Nu är vi knappt tio personer som reser runt i Europa och hela turnén förbereddes på bara ett par veckor. Men i slutändan handlar det om samma sak: att ge allt man har!

Indochine har alltid haft ett speciellt förhållande till Sverige. Under åttiotalet var ni riktigt stora här. Vad berodde det på, tror du?
– Jag skulle gissa att vårt samarbete med det svenska new wave-skivbolaget Stranded Rekords spelade en viktig roll. Vi lärde känna en av Stranded-killarna i Paris och han erbjöd sig att marknadsföra oss i Skandinavien. Uppenbarligen gjorde han ett väldigt bra jobb. Tyvärr rann allt ut i sanden när ett annat skivbolag tog över Stranded, men fram till dess seglade vi helt klart med stark medvind i Sverige.

Indochine1”Leila” från er debutskiva har blivit något av en kultlåt i Sverige. Den svenska rösten på inspelningen är minst sagt gåtfull. Vi är många som har legat sömnlösa och grubblat över vem ”Magdalena” var och varför hon hälsade till sin mormor i Skåne. En svensk klubbmogul, monsieur Henrik Wittgren, har till och med skapat en Facebooksida i ambition att lösa mysteriet. Nu är vi våldsamt nyfikna på sanningen, Nicola. Var Magdalena en svensk au-pair som ni träffade i Paris eller stämmer våra teorier inte alls? 
– Haha, det är både roligt och fascinerande att höra att ”Leila” har gjort ett så starkt avtryck. Vill ni verkligen höra den sanna historien när ni har fabulerat ihop så spännande myter? Okej då. Sommaren 1982 tillbringade jag ett par veckor i en liten stuga norr om Stockholm. Min dåvarande flickvän hade lånat den av en väninna. Jag var inne i en Sverigeperiod och intresserade mig mycket för Lappland och samerna. Jag skrev ”Leila” i stugan och den handlar om en samisk flicka. En dag när jag satt och slölyssnade på svensk radio hörde jag plötsligt en tjej prata. Det var Magdalena! Jag begrep inte vad hon snackade om, men jag tyckte att hennes röst hade en väldigt behaglig, skandinavisk klang. Så jag spelade in henne. När vi senare jobbade med ”Leila” hemma i Paris ville jag gärna ha med rösten för att ge låten en exotisk stämning. Tyvärr har jag ingen aning om vem Magdalena var. Eftersom vi aldrig frågade om lov att få använda ”samplingen” är det möjligt att hon inte ens känner till att hon är med på skivan. Men vi funderar faktiskt på att repetera in “Leila” speciellt så att vi kan spela den just i Stockholm!

Ni har släppt många uppskattade album, från new wave-klassikern Le Péril Jaune och storsäljande Paradize till nya Black City Parade. Har du några personliga favoriter i Indochines digra katalog?  
– Egentligen vill jag inte rangordna skivorna, eftersom alla har speciella platser i mitt hjärta. Men två viktiga album är Dancetaria, som var det sista albumet som jag gjorde tillsammans med min bror, Stéphane, och Paradize, som var det första albumet som jag spelade in med Oli de Sat och ”nya Indochine”.

När ni började göra musik, runt 1981, var elektropop fortfarande avantgarde och synthesizers betraktades med skepsis av etablissemanget. Nu, 2015, finns elektronisk musik överallt. Ni har, å andra sidan, dragit er en smula åt det mer organiska hållet…
– Jag håller delvis med, men tycker samtidigt att vi fortfarande har kontakt med våra elektroniska rötter. Men det stämmer att rockjournalisterna sågade både oss och Depeche Mode under åttiotalet. Därför har det känts bra att elektronisk pop haft en uppsving det senaste årtiondet och att analoga, gamla syntar blivit kult igen!

Indochine har inspirerat många yngre band och artister. Har du hört talas om svenska Kent, som talat uppskattande om er vid ett flertal tillfällen? När vi ändå är inne på lärjungar och arvtagare: hur kom det sig att ni spelade in en låt med Brian Molko på skivan Alice & June?
– Naturligtvis känner jag till Kent. De är väldigt duktiga och det är mycket smickrade om de uppskattar vad vi gör! Brian och jag har varit vänner länge. Han är delvis uppvuxen i Luxemburg, så vi har båda naturliga kopplingar till den franskspråkiga musikscenen. Jag frågade honom om han kunde hjälpa mig med en engelsk text till låten ”Pink Water”. Det slutade med att vi spelade in en duett tillsammans. Ett väldigt givande samarbete. Placebo hör definitivt till de bästa banden som kom fram under nittiotalet!

Vad händer efter Europaturnen? Vågar vi hoppas på en ny Indochine-skiva det kommande året?
– Vi har börjat skriva på vårt trettonde album. Jag vet inte inte hur lång tid inspelningarna kommer att ta, men allt känns lovande och vi har lagt en bra grund inför resten av arbetet. Förhoppningsvis får vi möjlighet att satsa hårdare på Skandinavien den här gången. Vi trivs väldigt bra i norra Europa och vill gärna fördjupa kontakten med Sverige igen!

Indochine live i Skandinavien 2015:
11 april – Lille Vega, Köpenhamn
13 april – Nalen, Stockholm
14 april – John Dee, Oslo

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Marsheaux – bryter ny mark med Ath.Lon

Vad betyder egentligen Ath.Lon, vilket är Depeche Modes mest underskattade album, vem gör de snyggaste …