Saturday , July 11 2020

Astrid Young – One Night At Giant Rock

Review Overview

Betyg - 6

6

Det är lite drömskt, lite lätt experimentellt, väldigt vackert ibland men det flyter aldrig iväg.

User Rating: Be the first one !
Astrid Young - One Night At Giant Rock, omslag
Skivbolag: Astrid Young / Hemifrån

När Neil Youngs lillasyster Astrid (taskigt photoshoppad så hon ser ut som en 20-åring på skivkonvolutet, trots att hon är född 1962) ger ut sin första soloplatta sedan Matinee (2003) har hon Violent Femmes f.d. trummis Victor DeLorenzo som producent.

Med tiden blev han dock mer än producent och det hela slutade med att han lirar en hel del själv på skivan. Likaså gör gäster som Ray Farrugia (Junkhouse/Lee Harvey Osmond), Eric McFadden (P.Funk/ Eric Burdon), Joe Gore (Tracy Chapman/PJ Harvey), Jane Wiedlin (The GoGo´s) och Dawn Richardson (4 Non-Blondes). Astrid är således i fint sällskap när hon gör sin mix av psykedelisk acid folk, pop, alt.country, rock och allt annat hon lyckas peta ner i trolldrycken. Så flummigt som det verkar låter det dock inte om de elva låtar som utgör plattan. Det är lite drömskt, lite lätt experimentellt emellanåt, väldigt vackert ibland, men det flyter aldrig iväg i drogrökiga dimmor, improviserade megasolon eller LSD-påverkat effektsökeri. Flummigast är väl ”I wish”, men det är inte mer än att Svenne banan kan hantera knarket, så att säga (Plats för valfri smiley!). One Night At Giant Rock lär inte tilltala många i sin helhet. Det är den nog för spretig och ombytlig för. Jag tror inte heller att Neil Young-fansen kommer gå i taket över detta, men visst sjunger Astrid fint, stora delar av plattan är utsökta, andra mindre intressanta, och ”Patchouli boy” har snyggast melodi, men är den inte snodd?

Om Robert Ryttman

En simpel skribent som gillar allt från det enklaste enkla till det svåraste svåra, från det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda!