L´Ame Immortelle – Drahtseilakt

Sonja Kraushofer och Thomas Rainer är tillbaka med en ny L´Ame Immortelle-skiva och syntharen inom mig jublar. Under de senaste fyra, fem åren har denna grupp blivit ett av mina absoluta favoritband från Österrike, och Drahtseilakt gör inga fans besvikna.

Som vanligt blandar man tyska och engelska texter, Sonja och Thomas sjunger enskilt eller tillsammans, det är dramatiskt, romantiskt, sorgligt, vackert och med döden i fokus. Allting är framfört på medlemmarnas något poetiska och nästan lite gammaldags vis, samtidigt som helheten är modern med sin elektroniska ljudbild och sina taktfasta, bombastiska trummor. I Cd-häftet finner man texterna, samt svartvita teckningar av döda, halvnakna gamla beslöjade kvinnor och små barn, hotade av mardrömmar och förintelse. Skivomslaget visar en ung flicka, som likt en lindanserska balanserar på en snara att ta sitt liv med. L´Ame Immortelle har med andra ord inte blivit ett dugg gladare eller mer uppåt än tidigare. Drahtseilakt är en spökskiva, en andebesvärjelse, en musikalisk seans, och en skiva som tilltalar (eller skrämmer liv i?) fantasierna och de ångestfulla funderingar man kan ha när natten är som svartast och de existentiella sorgerna blir som mest påfallande. Samtidigt kan det här bara vara en mörk popplatta för dansanta människor på ett intensivt dansgolv. Det är lite upp till var och en hur man lyssnar och tar Drahtseilakt till sig. En skiva i flera skikt alltså, och en mycket bra sådan.