Friday , January 22 2021

Ray Cokes – A Most Wanted Man

Vad hände egentligen bakom kulisserna på MTV i London på 90-talet? Och hur kunde MTV försvinna från kartan så totalt? Detta och mycket annat avslöjar Ray Cokes, mannen bakom den klassiska pratshowen MTV’s Most Wanted, i sin självbiografi My Most Wanted Life. Zero fick ett samtal med den provokative tv-pionjären.

MTV på 90-talet var i högsta grad sex, drugs and rock ’n’ roll, och då är det ändå bara kanalens egna anställda jag tänker på. VJ:ernas hedonistiska livsstil överträffade i många fall artisternas leverne. Framför allt Ray Cokes med det kaotiska, livesända programmet Most Wanted var mer rockrebell än många av de gäster han tog emot.

Från ecstasyfyllda motorcykelfärder på filmfestivalen i Cannes, till den katastrofala direktsändning från det ökända nöjeskvarteret Reeperbahn i Hamburg som ledde till slutet för Ray Cokes på MTV, berättar mannen bakom hakan och i den kornblå kavajen nu om sitt liv och sin karriär. I den nyutkomna självbiografin My Most Wanted Life avslöjar han med torr humor och stor självdistans vad som egentligen hände bakom kulisserna.

När Zero ringer upp Ray Cokes för att ställa några frågor visar han sig vara precis lika öppen och lättsam som i tv. Han talar entusiastiskt, länge och mycket om varje ämne man för på tal.

MTV’s Most Wanted såg lite ut som exempelvis The Late Late Show med Craig Ferguson gör idag, men ni gjorde det redan på 90-talet och var på tidig kvällstid mycket mer provokativa än man kan efter midnatt i USA idag.
– Precis, instämmer Ray Cokes på telefon från Antwerpen. Det vi gjorde då var vi ensamma om, och det har bildat skola på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Å andra sidan är det inte jag som gör en latenight-show och tjänar miljoner. Och det skulle jag nog inte vilja heller, för då skulle jag behöva anpassa mig. MTV på 90-talet hade en enorm publik över hela Europa, och mitt i alla avancerade grafikanimationer dök vi på Most Wanted upp som ett gäng ouppfostrade skolungar och ställde till med oreda. Vi tog inte oss själva på alltför stort allvar och behandlade inte artisterna som gudar. Vi fick hela tiden brottas med MTV America, som inte begrep vad vi höll på med. “Varför pladdrar den där mannen i fem minuter när det stod en minut i manus? Och varför pratar han om cannabis?” Det skulle knappast kunna hända idag, när allt måste följa ett “format” med stränga regler och sponsorerna måste godkänna allt. Det vi gjorde var rena vilda västern. Men inget av det hade funkat om vi inte hade kunnat backa upp det med artister som Radiohead, The Cure, The Prodigy eller Blur. Det är märkligt att vi hade så stor frihet på 90-talet och att man har mindre frihet nu. Utvecklingen har gått baklänges. Det finns mycket tv idag som är fantastisk, inte minst oerhört välgjorda tv-serier som de skandinaviska, men underhållnings-tv har gått utför.

I de flesta fall brukar nostalgin gälla musik, film, kläder, frisyrer eller en viss tid i allmänhet. Det är ganska sällan som folk saknar just ett underhållningsprogram i tv.
– Du har alldeles rätt, och det är faktiskt ingen intervjuare som har sagt det så till mig tidigare. Det är lite grann det som är drivkraften bakom boken. Min far säger jämt att allt var bättre förr, men jag försöker att leva i nuet. Men när jag är ute och reser är det många som kommer fram till mig, och de känner inte bara igen mig som den där typen från MTV, utan de talar passionerat om MTV’s Most Wanted. De kanske var tonåringar eller studenter då, eller hade det svårt hemma och kunde inte identifiera sig med sina föräldrar. Men MTV gav en europeisk samhörighet där de kunde känna sig delaktiga. Most Wanted var olikt det mesta då, men har kopierats mycket sedan dess. För några år sedan var jag i Tyskland för att göra ett företagsevent, och vi skulle skriva på kontrakten över middag på kvällen. Men när jag kom dit var det femton personer där! Alla på kontoret ville träffa mig, för de växte upp med Most Wanted. Jag sade att det var ju bara ett tv-program som jag var värd för, men de svarade att nej, Most Wanted var ikoniskt.

Ray Cokes är eller var vän med Robert Smith från The Cure, Robbie Williams, Iggy Pop, Alice Cooper, Michael Hutchence från INXS och många fler. Och han är inte rädd för att droppa namn.
– Jag tror att förlaget inledningsvis ville ha en skandalbok. Men vi bestämde tidigt att jag inte skulle skriva den så, och jag tror att de är nöjda med det. Idag är rockstjärnor väldigt väluppfostrade, men vi vet ju hur det gick till på 90-talet. Men eftersom jag känner många av dem ville jag inte hänga ut någon, och skvaller är inte min stil i vilket fall. Jag ville bara berätta om min egen resa. Den namedropping som förekommer är harmlös. Jag kunde inte bara tala om mig själv och vänta mig att folk ska vara intresserade. Och på den tiden fanns det ju inte mobiltelefoner och kameror överallt, så det enda sättet för mig att göra det levande var att säga att “Alice Cooper sade si och så till mig”. Under tio års tid kom alla som var någon till MTV, och det var en svår balansgång att berätta anekdoter utan att det blev snaskigt. Det står lite om Michael Hutchence i boken, men han är ju död nu och det är väl ganska välkänt hur han levde.

Vad hände med MTV och hur gick det till? För några år sedan upptäckte jag att kanalen numera bara visar realityprogram och jag har inte tittat en sekund på MTV sedan dess.
– Du och alla andra på planeten, skulle jag tro. För mig är det ett mysterium varför de delade upp MTV i olika regionala kanaler. Början till slutet var ungefär ett år efter att jag hade slutat, när de startade MTV UK, Italia, Scandinavia och så vidare. MTV förlorade känslan av internationell, europeisk samhörighet som fanns på min tid. Most Wanted var väldigt interaktivt och människor ringde eller faxade in från hela Europa. Jag kunde ibland prata med en person i tjugo minuter och inte ens spela någon video. Folk fick brevvänner och riktiga vänner genom programmet. Det hände till och med att det ledde till bröllop. Över hela Europa, och detta var ju när det bland annat var oroligheter på Balkan, satt ungdomar och var delaktiga i samma kultur. De kände att de hade mer gemensamt än som skilde dem åt. När sedan MTV-bossarna ville började sända nationellt sade jag till dem att ni gör ett stort misstag. MTV är en europeisk företeelse och tittarna vill vara internationella. Dessutom kunde band göra ett enda framträdande i London och nå ut till hela kontinenten. Men nej, cheferna sade att folk vill se sina lokala artister. Egentligen var det enbart av ekonomiska skäl, så att man skulle kunna öka annonsintäkterna från lokala sponsorer. Men MTV var fortfarande en musikkanal och överlevde en tid som sådan. Aktieägarna var nöjda. Därefter tog de bort “Music” från MTV-logon och gick in för realityprogram. MTV hade ju nästan uppfunnit reality-konceptet genom “The Real World”, men för mig blev det helt enkelt dum tv: du vet, pimpa min bil, pimpa det ena eller det andra, “jag ska ha 18-årsfest som min multimiljonär till far betalar för och Kanye West ska spela” och så vidare. Jag begriper bara inte hur ett internationellt mediaföretag kan köra sitt varumärke i botten på det sättet. De kunde ha satt sig ner och analyserat läget när Internet kom, och idag varit något i stil med iTunes. De gick till och med över till betal-tv i Tyskland för ett par år sedan, därför att de trodde att någon skulle betala för kanalen, vilket självfallet ingen gjorde. MTV förlorade sin koppling till musikbranschen totalt.

Om du fick göra ett musikprogram idag och bestämma själv, hur skulle det se ut?
– När jag gick till tv-bossar för att pitcha idéer, vilket jag slutade med för 4-5 år sedan, brukade jag säga att jag ville göra ett underhållningsprogram med musik. Då fick jag alltid till svar att ingen ser på musik-tv längre, och i vilket fall har vi ju The Voice. Men det är ju karaoke, sade jag då, inget riktigt musikprogram. Cheferna stod fast vid att musikprogram inte ger ratings och folk vill inte ha dem längre. Men om man tittar på YouTube idag finns det mängder av Internet-shower som alla heter något med “Sessions”. Alla vill vara som gammaldags tv-program. Internet är ju interaktivt och man skulle kunna göra så mycket med ett sådant medium. Men det jag inte vet om jag skulle orka hantera är kommentarerna. De är så negativa om allting. Världen har förändrats och media har blivit en plats där man kan vara negativ och vädra ut sin ilska. Anonymt. Most Wanted byggde på en känsla av vänskap och goda vibbar. Så av någon anledning är musik inte önskvärt i tv längre. Idag gör jag ibland föreställningar i Tyskland, där jag uppträder på en teaterscen med musikaliska gäster inför en publik på några hundra. Det är kaotiskt och spontant, ingen vet vad som ska hända härnäst och folk älskar det. Jag får ofta frågan varför inte detta skulle gå att göra i tv. Men på tv måste allt idag följa ett visst “format”, och cheferna vill inte att bråkmakare som jag ska ställa till problem för dem. Grupperna som spelar säger till mig att de inte kan nå ut längre. De måste turnera runt Europa som på 60-talet. Det finns inget som liknar MTV idag, och när de får medverka i något program är det sent på kvällen och de får kanske bara mima till sin senaste singel.

Ray Cokes bor idag i Antwerpen i Belgien med sin flickvän Lilith. Och något oväntat, med tanke på hans rebelliska tv-framtoning, medverkar han i panelen på Belgium’s Got Talent.
– Det tog lång tid innan jag kunde förlika mig med att bli en del av den stora maskinen, Simon Cowells imperium. På grund av min musikbakgrund hade man länge frågat mig om att medverka som domare i olika paneler, men jag svarade alltid att jag inte tycker om dem, jag tittar inte på dem, jag gillar inte vad de har gjort för musiken i tv och jag gillar inte hur de behandlar unga människor. De plockar upp en individ som blir berömd i tio minuter och sedan kastar man ut den personen och ersätter med en ny. Men Belgium’s Got Talent sade jag slutligen ja till, eftersom det är ett trevligt familjeprogram och de flesta medverkande gör annat än musik. En del har talang, andra inte…

Men kanske kommer MTV’s Most Wanted tillbaka tillfälligt, i modern tappning och finansierat genom “crowdfunding”.
– Det har talats om en högläsningsturné i Tyskland till våren, men det finns inga konkreta planer än. Eller de vill att jag bara ska läsa, men det kommer att bli en underhållningsshow med mycket annat också. Men därefter funderar jag på en återförening av MTV’s Most Wanted med alla originalmedverkande. Folk frågar mig jämt om det på Twitter och Facebook. Alla har redan tackat ja: Rob the Cameraman, Naughty Nympho Nina med flera. Frågan är bara om jag crowdfundar den, så att jag kan göra det på mitt eget sätt, men riskerar att få skämmas när jag inte får ihop pengarna, eller om jag skaffar en sponsor. Jag har många uppdrag i företagssammanhang och det blir en hel del prostitution, så att säga. Om det går vill jag hellre kunna bestämma själv. Jag vet att det finns en publik i Tyskland, men det jag verkligen skulle vilja är att turnera över hela Europa med Most Wanted och komma till Stockholm och Köpenhamn.

Ray Cokes: My Most Wanted Life finns ute nu på förlaget Schwarzkopf & Schwarzkopf. Beställ den här.

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes (MTV)