Erlend Öye – Legao

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Bubbles Records / Rough Trade / Border Music, betyg: 5]

Den norske gutten Erlend Öye gav ut sitt förra soloalbum för elva år sedan. Men han har inte legat och pillat ludd ur naveln sedan dess för det. Tvärtom, har han gett ut en massa plattor med Kings Of Convenience och The Whitest Boy Alive, samt flyttat från Bergen i Norge till Italien tillsammans med sin morsa. Flytten utmynnade i singeln “La prima estate” som inte finns på den här plattan. Här finns däremot nya singeln Garota med. Erlend Öye påminner mig lite om Cat Stevens. Han gör ungefär samma sorts varma, lättsamma mjukpop som den brittiske artisten, men med en väsentlig skillnad: låtarna här är inte ens i närheten lika bra som Stevens höjdpunkter. Helheten är dock väldigt laid back, väldigt avslappnad, väldigt naturlig, och det är något med Öyes röst som än mer förstärker min liknelse med Stevens. Sedan drar Öye emellanåt mot både västkustpop och ren, vit popreggae emellanåt, så det är verkligen inget Cat Stevens-kopierande vi snackar om här. Förmodligen har Öye inte ens tänkt på den engelske artisten när han spelade in Legao. Är detta en bra och nödvändig skiva att äga då, tro? Nja, nödvändig är den absolut inte, men den är rätt skön på sitt raka, softa, tillbakalutade vis. Spännande? Nej. Den är snarare som en stund i hängmattan på stranden under ett par palmer. Kanske som en oerotisk kram i soffan av bästisen när kvällen närmar sig natt och stillhet råder. Jag tror ingen går bärsärk över det här släppet precis, men känns världen omkring kall och avancerad, så varför inte sätta på Legao och driva bort från det?