Johan Kinde – Passera denna natt

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[bok, Forum, betyg: 7]

Jag gillade Johan Kindes debutroman Någon sorts extas. Det var en välskriven och underhållande bok, som på ett initierat och medryckande sätt beskrev en ung stockholmares liv och vedermödor under New Romantic-vågen i början på åttiotalet.

Även om Någon sorts extas inte var en renodlad självbiografi, var huvudpersonen Julian förrädiskt lik en ung Johan Kinde, vilket gjorde läsningen extra spännande för alla vänner av Lustans Lakejers dekadenta elektropop.

När jag hörde talas om Kindes nya verk, Passera denna natt, trodde jag att det i hög utsträckning skulle vara en tvilling till Någon sorts extas, där anekdoter från debutboken “demaskerades” och utvecklades. Jag förväntade mig spirituellt filosoferande med Mauro Scocco och Orup på exklusiva huvudstadskrogar. Jag förväntade mig långa utläggningar om David Bowie, Joy Division och Ultravox. Framförallt förväntade jag mig ingående beskrivningar om hur låtar som “Begärets dunkla mål” och “En kyss för varje tår” vuxit fram i studion.

Men Passera denna natt visade sig vara något helt annat. Den är, på många sätt, lika avskalad och minimalistisk som Någon sorts extas var bombastisk. I grund och botten handlar det om en monolog. Allt utspelas nämligen i Johan Kindes huvud.

Under en sömnlös och ångestfylld natt, efter ett smärtsamt uppbrott från en yngre flickvän, blickar en sucidal Kinde tillbaka på sitt liv och rannsakar sitt plågade samvete. Vi får följa med till hans barndomsår i Åkersberga. Vi får inblickar i hans långt ifrån okomplicerade familjeförhållanden. Vi får även smakprov på allehanda skörlevnad, missbruk och excesser.

Kinde grubblar, våndas, är mycket självkritisk och ställer intressanta frågor. Att lidandet är äkta råder det inga tvivel om. Icke desto mindre känns det, åtminstone till en början, svårt att verkligen tycka synd om en man som levt ett så extraordinärt liv, fått så mycket gratis och upplevt så mycket som de flesta bara kan drömma om.

Kinde är medveten om problematiken. “Jag vet att det egentligen inte finns något skäl att ha medlidande med en bortskämd medelklassunge som jag…”, skriver han och verkar mena vartenda ord. Men ju mer man läser, desto mer växer sympatierna för den olycklige dandyn. Genom sin intelligens, analysförmåga och självironi undviker Kinde att Passera denna natt förfaller till 200 sidor narcissistisk självömkan. Hans goda stilistiska förmåga, i kombination med det laddade innehållet, gör att man berörs, lever sig in i berättelsen och har svårt att lägga boken ifrån sig.

Johan Kindes andra litterära verk är ett imponerande steg i en oväntad riktning. Den rekommenderas inte bara till Lustans Lakejer-fantaster, utan till alla som någon gång grubblat över existentiella frågor.