This is Hultsfred 2014 – Andra sommaren

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Hultsfredsfestivalen har inte bara återuppstått, den har även visat livskraft. Men vart tar den vägen efter detta?

När Hultsfredsfestivalen förra året, efter flera års strul, flyttade till en förort utanför Stockholm var vi först många som sörjde hur ett epok slutligen gick i graven. Snart förbyttes sorgen till lycka när det visade sig att några entusiaster på rekordtid skapade en ny festival och förde traditionen vidare med en musikfestival i folkparken nere vid Hulingens strand. Formatet var mindre, banden mer okända, besökarna färre, och det märktes att det var en helt ny festival som byggdes upp från grunden. Som gäst hade man överseende med att saker och ting var lite “sisådär”, och glädjes åt jävlaranamma-attityden och charmen.

Nu har det gått ett år, och This is Hultsfred #2 arrangeras. Och festivalen känns nästan som en karbonkopia av den föregående. Området ser likadant ut, artistutbudet håller sig på samma nivå och antalet besökare är lika många (eller få) som i fjol. Det kan vara klokt att ta det lugnt och inte växa för fort, men frågan växer: vad vill This is Hultsfred med sin festival?

Som det är nu verkar det inte finnas någon riktning eller tydlig tanke, och det känns som att det kan behövas om denna festival inte bara ska vara något som ploppar upp under några år för att sedan försvinna.

Vad är nischen? Vilka riktar den sig till? Hur ser planerna ut för framtiden? Det är den typ av frågor som festivalledningen måste ställa sig om This is Hultsfred ska överleva i längden, vilket jag hoppas att den gör. I år var det 25:e året i rad som jag åkte på festival i Hultsfred (alltså även när det inte anordnades någon officiell festival), så mina sympatier ligger helt hos den småländska rockmetropolen. Och just därför hoppas jag att This is Hultsfred tar sig en rejäl funderare kring hur de vill skapa en livskraftig festival, stor eller liten.

Precis som premiäråret satsade man i år mest på oetablerade band kryddat med några lite större bokningar. Under fredagen uppträdde bland annat Dani M, The Royal Concept, Ebbot Lundberg och gamla Hultsfredsfavoriterna Docenterna, som kan sägas vara något av detta års motsvarighet till fjolårets Sator.

Själv dök jag upp på lördagen och kom lagom till att Hökartorget brände av sina sista punklåtar inne på Stora Dans. Det lilla jag hörde lät bra och publiken verkade stortrivas.

Förra året uppträdde Lifvens inne på Teaterladan och det blev en favorit i repris i år, fast denna gång gjorde de en gemensam spelning ihop med lokalkollegorna Wild Rover och brände av klassiker från båda gruppernas repertoar (som ibland går ihop). Alltid lika kul att höra låtar som “Storgädda”, “Hultsfre marken” och “Mjölkbilen” (som märkligt nog är Lifvens i särklass mest spelade låt på Spotify.

Lördagens band på utomhusscenen (RP-scenen) var Hurricane Love (som spelade på festivalen redan förra året), hårdrockande Bombus samt hajpade Nicole Sabouné, som jag var nyfiken på. Hon och hennes band var bra, men motsvarade inte riktigt mina högt uppskruvade förväntningar.

Två punkband hanns också med, på Stora dans spelade Gamla Pengar, som inte kändes riktigt färdiga vare sig musikaliskt eller stilmässigt, och veteranerna Brända Barn som kanske inte tillhör de 80-talsband som åldrats bäst.

Däremot tycker jag att trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna har kvar energin och har låtar som fortfarande håller. Standarden spretar en smula, men i sina bästa stunder som exempelvis “Dit kuken pekar”, “Egon” och “Dricka sprit och hålla käften” känns de fortfarande relevanta. Precis som This is Hultsfred, skulle man kunna säga.