Avakhan – Indiepopens svar på Blondie?

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Kolingen i Gamla Stan är kanske inte ett ställe man generellt förknippar med livemusik, men det var där Avakhans showcase skulle stå, så Zero gick dit. Några soffor utmed ena väggen hade skuffats undan och ersatts med en improviserad scen. Gästerna som anlände fick bandets promoskiva och t-shirts med sig hem, samt ölbiljetter att lämna in i baren. Trots detta var stället tämligen tomt till en början. Så småningom började dock folk ge upp eftermiddagssolen och smyga sig ner för trappan till Kolingen. Stämningen i lokalen steg varefter och något försenade dök så Avakhan upp och mottog de inbjudande applåderna.

Avakhan Foto: Georg Ryttman

Det första som slog mig, där jag stod tämligen nära scenen, var att jag mycket väl kunde bevittna den svenska indiepopens svar på Blondie denna måndagskväll. Det visade sig efteråt, när jag talade med bandmedlemmarna, att de hört denna liknelse förut. Inte särskilt förvånande, får man tillstå. Orsakerna till referensen är nämligen två: delvis bandets sångerska Frida som med sitt blonda hår och utåtriktade agerande direkt fick mig att tänka på en ung Debbie Harry, och delvis låtarna som förenar kommersiellt gångbara melodier och refränger med indiepopens strävan efter egensinne och vilja att utmana.

Avakhans styrka som liveupplevelse beror huvudsakligen på att materialet är väl balanserat och varierat. En låt som “Guntrigger” är stompig och rakt på sak, medan “It´s not what you believe” redan inledningsvis får mig att tänka på Beatles Magical Mystery Tour och “Sunny side” blommar ut i en finfin refräng. Låtarna känns generellt både retro och moderna samtidigt, vilket bör kunna ge bandet en starkt åldersblandad publik.

Bandets andra styrka är tveklöst frontkvinnan och sångerskan Frida som verkligen ser ut att älska vartenda ögonblick hon står på scenen. Hela hennes uppenbarelse i kroppstajt röd klänning, höga skor och skimrande svarta brallor fullkomligt skriker ut hur mycket hon uppskattar situationen. Att hon sjunger utmärkt och rent fysiskt agerar som en fullfjädrad stjärna gör inte saken sämre. Fridas scenglädje smittar av sig till publiken, hennes teatrala kroppsspråk känns inte överdrivet, utan tycks komma inifrån. En bättre och mer naturlig frontfigur kunde inte bandet ha hittat.

Avakhan Foto: Georg Ryttman

Killarna bakom instrumenten håller sig däremot stilla och lugna, som en trygg mur av kompetens och ljud. Joachim som har en studio och som lirat in bandets promo i den, sitter vid trummorna och håller takten, rakt och stabilt. Basisten Kriss står rätt upp och ner och lirar på de fyra strängarna, medan Andreas håller sin plats längst bort till höger. Emellanåt lutar han sig ner över gitarren och plågar frenetiskt ett solo ur dess kropp, och vid dessa tillfällen undrar jag ändå om han inte framöver kommer att kunna ta mer scenplats än vad han gör nu, men det får i så fall framtiden visa. Vid ett tillfälle kryper hela bandet ihop på golvet till den trånga scenen, men mer showande än så deltar inte killarna i egentligen. De nöjer sig med att lira sin musik, och varför inte? Frida har ändå publiken under kontroll och står för den visuella upplevelsen.

Avakhan Foto: Georg Ryttman

Avakhan lirar igenom de låtar som ligger på promon, nämligen åtta stycken och kliver sedan av scenen, men klappas omedelbart upp på den igen. Bandet framför “Radioshow” en andra gång, och sedan är det lilla giget över. Vad som hädanefter kommer att hända med Avakhan får framtiden visa, men debutalbumet kommer snart släppas och enligt bandets manager Michael Storck Uppman finns det ett stort skivbolagsintresse för gruppen, så framtiden för bandet tycks vara ljus.