Robotmusik från Squarepusher

(Från Zero Magazine-arkivet. Skribent: Johan Arenbo)

Människor och maskiner i spännande, konstnärlig symbios.

Redan på det tidiga 1900-talet var futurismens grundare, italienske Filippo Tommaso Marinetti, inne på ämnet. Hans landsman Luigi Russolo utvecklade konceptet genom att konstruera “oljudsmaskiner”, drivna av vevar, som producerade stadens och det moderna samhällets ljud.

1978 släppte Kraftwerk sitt banbrytande album Die Mensch-Maschine, som genom klassiska låtar som “Die Roboter” fortsatte tankarna om en sammansmältning mellan maskin och apparatoperatör. “Sometimes we play the machines and sometimes the machines play us”, lär Ralf Hütter ha sagt.

Robotromantiken är fortfarande stor inom den elektroniska musikscenen. Daft Punk har gjort ett utmärkt jobb som Kraftwerks själsliga efterträdare. Häromåret hade Röyksopp och Robyn en hit vid namn “The Girl And The Robot” och senast igår berättade Zero om Welle: Erdballs kommande album, Tanzmusik für Roboter. Som representant för den yngsta generationens robotfascination måste givetvis lille Wilhelms charmiga “Hej, farbror robot” (läs mer här) nämnas.

Engelske Tom Jenkinson, mer känd som Squarepusher, vill inte vara sämre än de celebra herrarna och damerna ovan. Han släpper därför en EP vid namn Music For Robots, där han samarbetat med två mekaniska musikerkollegor. Närmare bestämt en robotgitarrist med 78 fingrar och en robottrummis med 22 armar.
– Mötet mellan de mycket vanliga instrumenten och de mycket ovanliga musikerna fascinerar mig, berättar Jenkinson.

Hur det låter? Faktiskt oväntat varmt, melankoliskt och sjuttiotalsinfluerat. De här robotmusikerna tycks ha mer känsla än många av sina mänskliga kollegor. Döm själva: