Electronic Summer 2013

För andra året i rad arrangerades Electronic Summer sista helgen i augusti. En festival som redan hunnit få både en vinter- och höstversion och redan nu kan räknas som Sveriges största synthevent. Zero var självklart på plats med både penna, papper och videokamera för att bevaka.

Torsdag
Tvådagarsfestivalen tjuvstartade redan på torsdagen med en slags förfest där det bjöds på mat, mingel och inte mindre än fyra liveband. De riktigt inbitna fick se göteborgsbandet Alison ersatta Planet R, som fick ställa in med kort varsel. Magnus Hilti Johansson och Karin Bolin Derne bjöd verkligen upp denna kväll. En väl utsmyckad scen med skyltdockor som spelade sequencers och en Karin vars röst bara blir starkare och starkare med åren. Helt klart imponerande.

Marina Schiptjenko lämnade Alexander Bard till Idol. Synthen kopplade hon ändå in i inte mindre än två akter denna kväll. Först i sitt och Eddie Bengtssons kultförklarade Page som bjöd på tre låtar som en försmak inför fredagens gig. Senare med Julian Brandt i Julian & Marina, vars spelning var mer vacker än bra. Avslutade kvällen gjorde Machinista med John från Cat Rapes Dog i spetsen. Tyvärr blev detta platt fall då Johns röst havererade fullständigt från första till sista ton på grund av halsproblem.

Fredag
Festivalen drog igång på allvar och det bjöds återigen på mat för de tidiga gästerna. Konstnären Jörgen Blomqivst visade upp sina verk och sponsorer smyckade den förträffliga uteserveringen med sina produkter. För att ytterligare locka till sig gästerna så tidigt som möjligt placerade man ett av de riktiga dragplåstren Page redan klockan 18:00. Ett lyckat drag: när Eddie river av gruppens nya singel är det fullt hus och Page visar att hösten 2013 kan bli Page återföreningslyft, på riktigt. Senare delen av kvällen gick i den hårdare skolan. Vanligt Folk skrämde nog vettet ur dem som aldrig hört eller sett dem tidigare, men på mig imponerar de verkligen. Sångaren är totalt vild och slänger sig med två mikrofoner så att folk på första raden bör skaffa extra förskärningsskydd. Tyske Ludder är bra, men känns typiskt tyskt EBM. DAF är EBM från början till slut; här bjuds det på allt. Kravallstaket som brakar ihop, en publik som är våt av svett och om de inte redan varit de, blir sjöblöta av nu 55-årige Gabi Delgados vattenflaska.

Lördag
Solen visar sig och uteserveringen lyfter verkligen festivalen. Om det är ljust ute så drar Spark igång i mörkret där inne med sin EBM på svenska. De får, precis som Page fick dagen innan, fullt hus. Mr Jones Machine är säkerheten själva. Jarmos pricksäkra röstregister ger rysningar och synthpop blir inte bättre än så här live. S.P.O.C.K, som länge lovat bjuda på nytt material, levererar äntligen en ny låt när de äntrar scenen. Efter det öser de ur sin 25-åriga låtskatt och spexar i timmarna två. Succé är bara förnamnet för S.P.O.C.K:s spelning denna kväll.

Sist och störst är ändå Apop eller Apoptygma Berzerk som de valt att kalla sig. Herregud, de startar med “Non Stop Violence”, Brewhouse är proppat och stämningen är glödhet. När tredjelåten rullar igång är det dans längst bak vid borden där jag står. När Zeros chefredaktör Jon Josefsson sedan lämnar över nycklar, telefon, plånbok och snus till mig för att tränga sig längst fram, ja, då vet åtminstone jag att det här är en spelning som toppar det mesta i denna genre på många år.

Om två månader är det Electronic Autumn… behöver jag säga att ni bör köpa biljett nu?