Samuraj Cities – Metallic

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Cheap DeLuxe Ent., betyg: 7]

Jag förstår tanken med att vilja göra något 60-tals vackert, melodiöst, drömskt psykedeliskt och repetitivt, för det torde vara tanken när man räknar upp knastriga psykplattor, Neu, Forest och Roy Orbison som influenser. Inledningsvis i “Wild at heart” (är titeln medvetet tagen från David Lynch-filmen tro?) lyckas Göteborgsbandet rätt bra, men sedan tycker jag att man glömmer bort det där med Neu alldeles för mycket. Kvar blir den vackra popmusiken, melodierna, den skira drömskheten, men Neus suggestiva hamrande drunknar under bomullsljud och svävande molniga melodier. Speciellt psykedelisk är det bara emellanåt. Men vackert är det ofta, ibland rent bedårande, och vitsen med att göra en skiva är väl inte heller att kopiera sina influenser, utan att istället få influenserna att flyta samman till något nytt och egensinnigt? På den punkten har Samuraj Cities lyckats rätt hyggligt. Inte så att de är enda bandet i världen som gör musik åt det här hållet, men jag kan inte heller påstå att Metallic ger upphov till en massa associationer till diverse band som låter precis så här. Jag ser inte den här plattan som någon fulländning, utan snarare som ett avstamp, en trampolin. Kan Samuraj Cities kasta sig ut från den här höjden och våga mer, testa vidare vägar och nå nya världar så kan det bli en hur spännande resa som helst framöver. Tills det sker lyssnar jag gärna några vändor till på “The beginning” med sin orientaliska studs och tuffa, basdrivna “The running man” med sin visksång á la The Jesus & Mary Chain. Två av skivans mer vågade stunder.