Centimeter – 70

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Radon Music/ Sony/ ATV EMI, betyg: 6]

Svenska Centimeters första album med engelska texter inleds med singelsläppet “Motorhead” och sedan pumpar man på med tolv spår till. Alla melodiska, alla i någon sorts mellantempo och alla inklämda i allvarliga ramar. Det är lätta låtar att ta till sig, lätta melodier att gilla. Så länge man nöjer sig med rak, okonstlad och konventionell popmusik. Och varför inte göra det när det låter bra? Centimeter har ett varmt, naturligt gitarr/bas/trummor/keyboard-ljud och Johan Landin sjunger lika naturligt och okonstlat som musiken kräver. Att bandet har en djupare tanke med 70 än att bara göra popmusik lär inte de flesta reflektera över. Men 70 centimeter är det avstånd vi människor känner oss bekväma med i sociala sammanhang. Kommer en främling närmare än så är vår säkerhetszon attackerad och främlingen känns påträngande och vi upplever ett visst obehag. Den här skivans låtar beskrivs i pressreleasen som att Centimeter “bjuder in vilt främmande individer i deras känslokammare”. Jag tolkar det som att bandet öppnar sig känslomässigt för lyssnarna via låtarna, men det gör väl de flesta artister/konstnärer? Samtidigt torde det engelska språket motarbeta en sådan ambition, men vad vet jag? Därmed är vi åter tillbaka till det faktum att de flesta inte lär reflektera över något annat än att 70 innehåller ett knippe fina låtar, några mindre angelägna och något enstaka som passerar omärkt. Pretentiöst eller ej, jag bryr mig inte. 70 är en njutbar platta, men den skulle behöva större temposkiftningar, för den blir lite enformig i längden.