St Andreas – Stormen

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, St Andreas, betyg: 5]

St. Andreas lirar popmusik där såväl keyboards som klarinett och konventionella instrument ingår i ljudbilden. Andreas Nordström och hans hustru Natalie Del Carmen Nordström sjunger bägge och influenserna från Roxy Music, David Bowie och Fleetwood Mac är allt annat än påtagliga. Istället har St. Andreas ett flytande, svävande, drömpopliknande sound. På gott och ont. Jag har spelat plattan flera gånger utan att några låtar riktigt fäster. Den kommersiella popens direkthet saknas här, trots att man har svenska texter som kryckor att stödja sig på. Men de här låtarna är som undflyende moln: lätta att höra och lägga märke till så länge de hänger däruppe i luften och dinglar, men snart glider de iväg, ett efter ett, och man har svårt att minnas dess konturer. Det är en klar svaghet, antingen hos materialet som sådant eller i själva ljudmixen, som eventuellt sväljer sångkonstruktionerna istället för att exponera dem. Det hela blir lite otydligt och flummigt, helt enkelt. Samtidigt är det rätt skönt att lyssna till Stormen medan man väl är inne i plattan. Det är efteråt problemet uppstår, då man knappt minns vad man har hört. Jag tror att St. Andreas kan bli ett riktigt bra och intressant band med tiden, när de klarar av att förtydliga sig i både produktion, melodier och sångtexter. De sistnämnda vore det kanske idé att göra lite mer spännande samtidigt? Rensa upp i gröten och dimman så blir det säkert bra framöver. Nu är det okay, men inte mer.