Monday , October 26 2020

Gyllene Tider 2013 – Hits, hits och åter hits. Men få överraskningar.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

När nu Gyllene Tider gör ännu en comeback och ger sig ut på en stor turné genom sommar-Sverige lider de av samma förbannelse som många andra band som har en lång historia och samlat på sig rader av hits – hur fasiken gör man för att inte bara bli ett mossigt nostalgiband? Svaret är att det går att undvika – men att det kräver bra mycket mer ansträngning än vad Gessle & Co visar upp.

Nyligen släppte Halmstadbandet den riktigt strålande plattan “Dags att tänka på refrängen”, där åtminstone fyra, fem låtar hade platsat på sommarens turné. Frågan är bara vilka andra som de i så fall skulle kasta ut ur låtlistan? Visst, de hade kunnat göra som Mando Diao gjorde på Bråvalla och bara spela låtar från sin senaste platta, men det var inget som gick hem hos publiken. Eller också kan man köra en fyratimmarskonsert, så att både nytt och gammalt får plats, men det är också tveksamt om publiken skulle uppskatta. Tuffast är dock att helt enkelt slänga ut några “givna” nummer och strunta i att delar av publiken blir sur, men det är få artister som vågar, och så kul ska vi verkligen inte ha det på Gyllene Tiders sommarturné 2013.

Under första halvan finns det dock gott hopp om att det ska bli en skojig och intressant kväll. Jag ser bandet i Lysekil, två dagar efter premiären i Halmstad, och miljön bland klipporna precis vid havet är perfekt. Det är en skön sommarkväll och över 15000 personer är på plats. Organisationen vid insläppet är inte den bästa och hälften av publiken missar förartisten Linnéa Henriksson, men när Gyllene Tider går på scenen strax efter klockan nio är samtliga personer lyckligtvis inne. Konserten börjar med att Filip & Fredrik snackar om bandet i stil med sin populära podcast medans en animerad film visas. Sedan faller ridån och “Gå och fiska” drar igång.

Per Gessle visar redan från början att han är laddad, men det verkar han ju å andra sidan alltid vara när han står på en scen. Därefter följer nya låten “Det blir aldrig som man tänkt sig”, sommarhyllningen “Juni, juli, augusti”, Gessles personliga favorit “Det hjärta som brinner” och “På jakt efter liv” som är en av ytterst få låtar som skulle kunna beskrivas som “aningen oväntad”. Kanske den enda, när jag tänker efter. Gessle sjunger dock fel i texten och det finns en lätt svajighet i hela showen. Det känns lite orepat och okoncentrerat. Flera gånger ser man att Gessle tittar på textpromtern och även Micke Syd tappar texten vid ett tillfälle. Dessutom börjar Syd på fel låt när han ska slå in takten till “Flickorna på TV 2”.

Från premiären hade man, om jag fattat rätt, bytt ut “Allt jag lärt mig i livet (har jag lärt mig av Vera)” mot “Man blir yr” och det känns som att Gessle och grabbarna borde stuva om ytterligare i materialet. Låtarna hakar inte i varandra, det blir inget flyt eller dramaturgisk nerv och upplägget känns mest slumpartat och ogenomtänkt. Det är bara en uppradning av hits istället för en show med en tanke. Det gör att många låtar, som exempelvis “En sten vid en sjö i en skog” inte tillåts skina så mycket som den skulle kunna göra i rätt omgivning. Enda gången det händer något som känns intressant och genomtänkt är ett set i mitten av föreställningen, där medlemmarna står på rad längst fram och genomför ett akustiskt set. Micke Syd sjunger sitt gamla paradnummer “Min tjej och jag” och får leva ut alla sina entertainerdrömmar. Göran Fritzon, med svart nagellack för dagen, spelar melodica och det blir en rätt skön stund där bandet även väver in “Flickan i en Cole Porter-sång” och lirar ukelele i “Tuffa tider (för en drömmare)”.

Det är mer av den sortens ansträngning och idétänkande jag hade velat se. Medleyn, annorlunda versioner av låtar, sammanhängande set av låtar, gästartister, “tokigheter” och så vidare. Fram till det akustiska setet har kvällen faktiskt varit helt okej, men därefter följer bara ett förutsägbart uppradande av hits, med exempelvis “Ljudet av ett annat hjärta” och “(Kom så ska vi) Leva livet”, och vid det här laget har man övergett alla tankar på att hitta på något annorlunda och spännande. “(Hon vill ha) Puls” – är det verkligen någon som gillar den? Vad skulle hända om bandet vågade strunta i boogienummer som “Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly” och “(Dansar inte lika bra som) Sjömän”? “Billy” är populär, men visst är den rätt lång och seg? Skulle inte de minuterna kunna användas till något roligare?

Huvudakten avslutas med Tylö Sun och sedan inleds extranumren med “Det är över nu”. Förutom nämnda “Billy” lirar man även uttjatade “När vi två blir en” innan kvällen såklart avslutas med “Sommartider” och “När alla vännerna gått hem”. Tråkigt, trist och töntigt om ni frågar mig. Varför inte börja konserten med “Sommartider” istället? Men så ser man inte heller någon som helst finess i vare sig ljusshow, scenografi, mellansnack eller något annat av det som händer på scenen, så varför skulle de skoja till det med låtarna? Att inte Sveriges största popband anstränger sig mer än att bara rutinmässigt riva av ett gäng låtar känns bara slött. Blir det ytterligare en comeback för Gyllene Tider om några år måste nog Gessle och grabbarna visa upp mer idérikedom, fantasifullhet, mod och egensinnighet, för den här intetsägande, publikfjäskande stilen har vi verkligen sett nog av. Jag kräver inte att Gyllene Tider ska ha en scenshow à la Rammstein eller lika mässande mellansnack som Dennis Lyxzén, men nog kan man begära mer av ett band som fyller Ullevi än att de bara kör sin “best of”-skiva rakt av?

PS: Gyllene Tiders turné avslutas i Eskilstuna den 10/8.

Om Webbmaster

Kolla även

Den där killen – samhällskritik i ett elektroniskt popformat

Klurig elektronisk pop på skånska. Genomtänkta samhällskritiska texter och blinkningar till både Nitzer Ebb, Talk …