Friday , February 3 2023

Pet Shop Boys – Electric

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, x2 / Kobalt Label Services, betyg: 8]

En viss tid in i en grupps karriär brukar de nå fram till ett stadium då varje ny skiva kallas “a return to form” i media, trots att det skrevs likadant om den föregående, men kanske utan att särskilt många lade märke till det då eller faktiskt lyssnade på den. (Förutsatt, förstås, att plattan inte var direkt usel.) De som hörde, och skrev om, Pet Shop Boys senaste album Elysium, en lågmäld samling melankoliska sånger om åldrande och död, kunde inte undgå att slås av kvaliteten på materialet. Men skivan gjorde inte så stort avtryck som den hade förtjänat.

Nya Electric, som ges ut bara tio månader efter föregångaren, hyllas också som ett formbesked, men den här gången är publiciteten större. Det är som om Neil Tennant och Chris Lowe ryckte på axlarna och sade “okej, ni får väl vad ni vill ha då”. På sätt och vis har duon gått tillbaka till sina gamla standardmallar, fast ändå inte, för så här utpräglat dansgolvsinriktade var gruppens singelspäckade 80-talsalbum egentligen aldrig, inte ens Introspective. Som den engelska musiksajten Popjustice skulle säga: It’s poppers o’clock! Den närmaste parallellen ur PSB:s diskografi är bonus-cd:n Relentless som gavs ut med Very 1993. Och det är ett oerhört högt betyg åt Tennant & Lowes kreativitet att de så här kort tid efter en sofistikerad Los Angeles-produktion med gästsång från en vokaljazzensemble, halar fram nio högenergiska discobangers ur Neils manschett och Chris baseballkeps.

Till skillnad från andra grupper som tar till beprövade metoder, låter Pet Shop Boys på Electric som att de spricker av entusiasm och låtskrivarinspiration. Man kan inte ta miste på att de själva tror på det de gör, vilket smittar av sig på lyssnaren. Inledande “Axis” förmedlar precis den “electric energy” som Neil Tennant mässar som ett mantra över hi-nrg-basgången medan Chris Lowes maskinpark kortsluter Londons elnät bakom honom. Den tvetydiga titeln på andraspåret “Bolshy” är en ordvits som kombinerar just “bolshy”, en glosa som grovt översatt beskriver en konfrontationslysten och allmänt jobbig typ, och “bolsjevik”, vilket understryks av de samplade ryska rösterna. När housepianot går igång och Chris fäster en blyvikt vid basgången för att sedan släppa den så långt ner det bara går, tänker jag att det kommer att bli en helt meningslös övning att göra dansmixar på singlarna från Electric. Mer dans än så här kan de aldrig bli.

I “Love Is a Bourgeois Construct” (vem utom Neil Tennant skulle kunna ge en discostomper en sådan titel?) lånar PSB ytterligare en gång ett tema ur den klassiska musiken, närmare bestämt ett stycke av Purcell som Michael Nyman också använt. På en mästerligt enkel popmelodi funderar Neil över vardagsproblem på sitt allt annat än vardagliga sätt. “I've been hanging out with various riff-raff / Somewhere on the Goldhawk Road”, sjunger han i rollen som en nybliven ungkarl som efter att ha dumpats ger sig ut på dåligheter. (Goldhawk Road lär höra till de mindre fina delarna av London, om man säger så.) Samtidigt kliver Sovjetunionens Samlade Struthattskör in i Neils vardagsrum för att öva lite skalor. Hörde jag någon säga att spåret därmed alltså blir som en avslutande del i en trilogi där “Go West” och “A Red Letter Day” är de två första? Just det. Och jo förresten, “aspirations”, som vana PSB-spanare känner igen som ett nyckelord i duons intervjuer, får också plats i texten.

“Fluorescent” drar ner tempot något, men bara lite, med samplingsknaster och en rytmiskt stönande kvinnoröst. Stämningen för tankarna till tidiga Visage korsade med ett av Chris Lowes paradnummer, b-sidan “We All Feel Better in the Dark”, där keyboardisten undervisade i “the secrets of sexual attraction”. “At midnight it’s time for business”, som Neil konstaterar. Introt till “Inside a Dream” är några dramatiska ackord på en kyrkorgel innan en funkig basgång tar vid och följs av en sekvens med så oerhört bekanta PSB-harmonier att de måste vara lånade ur någon klassiker från sent 80-tal.

Jag ser att jag ofta nämner att Neil och Chris gör en referens till sin tidigare produktion. Men med så starkt material och så starkt självförtroende som de har just nu, kan man tillåta sig att plocka fram sina egna klyschor och damma av dem. Suede gjorde samma sak på sitt mycket lyckade comeback-album. Man måste inte uppfinna hjulet varje gång. Om man däremot vet med sig att man måste svettas fram de nya låtarna, och att de ändå aldrig blir lika bra som förr (inga namn!), ska man akta sig för att försöka kompensera för detta med publikfriande trick som fungerade förra eller förrförra decenniet.

Vad finns det mer i verktygslådan att ta till? En möjligtvis ironisk cover på någon “äkta” rockartist? Check. Pet Shop Boys gör Bruce Springsteens “The Last to Die” till sin egen på samma sätt som med Elvis Presleys “Always on My Mind” och U2:s “Where the Streets Have No Name”.

“Shouting in the Evening” är ett citat från skådespelaren Michael Gambon, som en gång, på frågan om vad han ägnade sig åt, svarade precis så. (Ska vi förkorta titeln till “ShITE”? Kanske inte.) Även “Shouting…” inleds med typiska PSB-harmonier. Men man kan vända på det och notera hur många gånger Neil och Chris inte låter exakt som de alltid gjort. För efter det korta introt muterar spåret till brutal techno. “Thursday” – på Electric spritter det så i benen på vår dynamiska duo att helgen startar redan på torsdagen – börjar som en minimalt uppdaterad version av “Love Comes Quickly”. Med nollställd röst rappar Chris på välkänt manér fram en lista: “Thursday, Friday, Saturday, Sunday…” När Example sedan tar över med en vers och refräng, känns det bara helt självklart.

“I like the singer / He's lonely and strange / Every track has a vocal / And that makes a change.” Avslutande “Vocal” är, som hela Electric, en hyllning till den elektroniska dansmusiken och den speciella glädje, energi och extas man bara kan uppleva på ett dansgolv. “I like the people / I like the song / This is my kind of music / They play it all night long.” Givetvis alltid, hos Pet Shop Boys, med ett starkt drag av melankoli. “Everything about tonight feels right and so young / And anything I'd wanna say out loud will be sung / Expressing passion / Explaining pain / Everyone I hoped would be around has come along / And the feeling of the warmth around us all is so strong.” I natt glömmer vi allt i euforin på dansgolvet, eller under natthimmeln på någon rave, men vad händer sedan? Hur kommer tomheten i morgon att kännas? Då är det dags att börja se fram emot nästa helg.

Om Webbmaster

Kolla även

Yves Tumor, 2023

Yves Tumor släpper nytt album och kommer till Sverige i höst!

Amerikanska Yves Tumor skiftar, ändrar och leker med gränserna som samtidens konst och kultur ryms …