Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)
Regn, bilköer och busstrejk. Det såg halvdystert ut till en början men Bråvallafestivalen klarade testet och blev en publiksuccé.
51 590 stycken sålda biljetter. Nystartade Bråvallafestivalen fick en pangstart, och det lär behövas eftersom dragplåster som Green Day och Rammstein lär kosta en bra bit över tio miljoner kronor styck. FKP Scorpio som även arrangerar Getaway och Hultsfredsfestivalen, samt ett tjugotal festivaler i Europa, har musklerna och kunnandet att dra igång en sådan här superfestival – landets största på en gång – men hade också lite tur. Det var mycket som kunde ha gått snett på torsdagen när festivalen slog upp portarna. Regnet öste stundtals ner och förvandlade campingen och festivalområdet till en lervälling, hur mycket träflis man än vräkte ut på marken. Dessutom var det busstrejk som påverkade besökarnas möjligheter att ta sig till festivalen. Förmodligen var det många fler som därför tog bilen, med långa bilköer som följd. Själv satt jag i bilkö i två timmar på den korta sträckan från E4:ans avfart till festivalen, med resultatet att jag missade två av de akter som jag helst ville se, nämligen superheta Icona Pop och likaledes superheta Ghost som jag aldrig sett live trots att både jag och de bor i Linköping.
Att konkurrenten Peace & Love, som var inplanerad på samma datum, gick i konkurs gjorde säkert att ett antal biljetter ytterligare såldes. Regnet upphörde så småningom, bilköerna tog slut framåt kvällen och plötsligt på torsdagen meddelades även att strejken var avblåst. Folkert Koopmans, som äger FKP Scorpio, kunde pusta ut och konstatera att han och hans medarbetare fixade det. Det är imponerande att kunna skapa en så välorganiserad bautafestival redan på första försöket, men så är det ju också vad de jobbar med. Men om jag är imponerad av organisationen finns det annat som inte övertygar lika mycket. En kompis beskrev festivalen som väldigt “tysk”, och menade med det att den kändes opersonlig och ocharmig. Det är visserligen första gången som Bråvallafestivalen anordnas och mycket kommer säkert att falla på plats de kommande åren, men man får verkligen känslan av att det är en ambulerande industri. Som om man bara släppt ner ett tivoli, försäljningsstånd och musikscener på en åker. Förmodligen ser FKP Scorpios övriga festivaler nere på kontinenten exakt likadana ut.
Det nedlagda Bråvalla flygfält är måhända perfekt som festivalområde för en arrangör, men inte för besökarna. Dock finns det mycket som är bra också. Det är nära in till Norrköping, många cyklar, några kan till och med gå hem och så har man ett samarbete med Östgötatrafiken som gör att alla med biljett åker gratis inom hela Östergötland. Det finns två gamla flyghangarer som används som scener, och dessa är verkligen klockrena. Den ena av dessa hangarer vigs åt främst lokala artister och det gillar jag som östgöte naturligtvis. Det finns även en infolounge om Norrköping. Dessutom är festivalens symbol Norrköpings kända skorstenar omgivet av länets landskapsblomma Blåklinten. På huvudscenerna spelar även lokala akter som Eldkvarn, Ghost, Slagsmålsklubben och Kalle Baah. Alla dessa lokala inslag är säkert gjorda för att väga upp känslan av rockindustri, och det är lovvärt men lyckas ändå inte riktigt.
Jag har även lite svårt för det breda konceptet där alla ska få sitt. Förutom alla artister finns det bland annat ett tivoli, skatepark, eldshow och motorcykeluppvisning. Musikaliskt har man inte heller nischat sig utan varvar friskt mellan coola DJ:s, hårdrock, punk, radiopop, indie och ett dussin andra stilar. Artistiskt är inte uppställningen särskilt spännande, men det är kanske inte meningen heller. Även om Folkert enligt egen uppgift har 7000 skivor där hemma och ett genuint musikintresse som jag inte betvivlar är just Bråvalla en festival som ska locka massorna, och det gör man ju. Över 51 000 sålda biljetter talar sitt tydliga språk.
Efter väntetiden i bilen (dock gratis parkering, bra!) kommer jag fram lagom för att hinna se slutet på Paramore på Gröna scenen. Då har jag redan missat Rival Sons, Gogol Bordello och Eva Dahlgren av de artister jag vill se, samt de tre komikerna Jonas Gardell, Marika Carlsson och Måns Möller. Bråvalla är ju även en humorfestival… Å andra sidan var det fler än jag som gick miste om ståupp-komiken. Framträdandena ägde rum i en av hangarerna och arrangörerna hade missbedömt det stora intresset för det var många som inte fick plats. Under vissa av komikerna tvingades vakterna spärra av hangarområdet för att inte trycket skullebli för stort.
In Flames kör igång på stora scenen och gör en stabil konsert utan att direkt överraska. 2manyDjs och White Lies, är inga favoritband men jag kollar in dem kort i varsitt tält. Snygga ljusshower, men musiken får inte igång mina juicer. Inte heller The Gaslight Anthem får min värld att rocka trots ett gediget framförande, men så är det ju inte heller banden som är hjärtat av en festival utan campingen, så jag ger mig ut i leran på åkern för att spana in partyt bland tälten. Och när jag senare åker hem till Linköping på natten är det inte Rammsteins maffiga scenshow med rök, eld, fyrverkerier, ljus och blixtar, eller för den del Norrköpingsbandet P.G. Losts snygga, instrumentala emopostrock inne i Hangar 86 som jag saknar mest, utan att sitta och huttra i en halvtrasig solstol på campingen med en körsbärsvinare i handen och bandaren på full volym.
Under fredagen var Green Day det stora dragplåstret. Själv höll jag mig hemma och missade därmed både dem och akter som exempelvis Johnossi, Hoffmaestro, Frank Ocean, Armin van Buuren, Maskinen och Kvelertak. Dessvärre missade jag även det fina vädret. På både torsdagen och lördagen regnade det i omgångar, men under fredagen var det uppehåll, soligt och varmt. På lördagen var jag dock tillbaka, och denna gång undvek jag bilköerna genom att ta pendeln från Linköping och sedan spårvagnen (som då börjat gå igen) ut till festivalområdet. På näst största scenen står Maja Ivarsson och hennes bandkompisar i The Sounds och radar upp hits. Stabilt och proffsigt, men också lite småtråkigt. Bandet gör sitt jobb, men jag hade gärna blivit överraskad på ett eller annat sätt. Ännu tråkigare, men framförallt mer pretentiösa var Mando Diao som var nästa band ut på gröna scenen efter The Sounds. Förutom “Dance with somebody” på slutet körde de enbart låtar från sin senaste Fröding-skiva. Det blev riktigt segt och trist, och hade kanske passat på en inomhus konsertturné för de inbitna fansen men knappast på en festivalspelning där man spelar för en annan publik än sina trogna följare.
På stora scenen var det bonnrockens afton med först Takida och sedan Volbeat. Lyckligtvis behöver man inte stå kvar på konserterna speltiden ut, så jag rörde mig istället bort mot Hangar 86 där, som jag tidigare nämnt, de intressantaste banden spelade. Denna kväll kollade jag in mina östgötska pophopp Individen & Kungarna med potential att bli något hyfsat stort och Niels Nielsen som åtminstone uppskattas av musikerfolk. Andra spännande östgötska namn på denna scen under helgen var exempelvis Livekarusellenvinnarna Paint Everyday Orange från Linköping, jazzkonstvis-trion Tonarvet från Norrköping och hårdrocksbandet Night från Linköping.
Två stora akter återstod innan det var dags att bege sig hemåt med Östgötapendeln (som gick i princip hela natten), nämligen Thåström och Avicii. Den förstnämnda gör som vanligt ett magnetiskt framträdande och spelar låtar med tonvikt från de senaste soloplattorna. Första halvan av konserten är strålande men för varje mörk och tung låt han radar upp växer önskan efter mer dynamik och variation. Och gärna något upptemponummer så man inte somnar. Mot slutet kommer “Miss Huddinge -72”, en klassisk röjarlåt med energi som kan väcka upp döda. Thåström väljer dock att inte låta den ta fart, utan undviker effektivt det crescendo som alla står och väntar på. När han i extranumren strax därpå framför patraskets paradsång “Die Mauer”, dessutom i en akustisk version där gitarren garanterat var förinspelad eller sköttes av typ Ossler i kulisserna får jag faktiskt nog och går.
Stegen för mig mot VIP-tältet, som faktiskt tillsammans med hangarerna var Bråvallas stora behållning. Kanske för att i princip hela Norrköpings och Linköpings nöjes-, media- och musikbransch var där och därmed många jag kände. För vanligtvis är ju VIP-området festivalernas mest ointressanta plats.
Därefter återstod bara Avicii på schemat och man märkte på surret i luften att det var många som var nyfikna på den unga och hajpade housestjärnan. Jag stod en bit bak och tittade på några låtar och kunde konstatera att han bjöd på en maffig ljusshow och dynamik i musiken, men att man förmodligen måste befinna sig inne i “zonen” för att till fullo vara en del av upplevelsen. Vilket för övrigt kan sägas om de flesta artister. Men det får bli någon annan gång. En varmkorv och sen iväg mot spårvagnen och pendeln, så man kommer hem och får av sig de dyngsura strumporna någon gång.
Text: Tobias Pettersson
Foto: Jürgen Krado
