Marie Lalá – Surrender My Soul

När Marie Lalá fullängdsdebuterar är det med ett låtmaterial hon har målat med vida penseldrag. Själv säger hon att musiken är lika spretig som hennes personlighet, och det må så vara, men trots att låtarna på Surrender My Soul kan ta fart ur alla möjliga genres så finns här ändå en röd tråd, en sammanhållning och någonting osynligt, likt en tyst överenskommelse med andarna, som får helheten att fungera. Skivan har många skiftningar, många färger och flera känslolägen som möjligtvis också kan ge ett spretigt uttryck, men det känns inte som att sitta i en skranglig berg-och-dal-bana och bli illamående. Tvärtom upplever jag plattans tio spår som en rätt naturlig resa mellan olika känslolägen och insikter, rytmer och melodier. Men främst är detta en dansant glädjekälla, från det inledande svängiga spåret “Without You” med sin fina melodi till självständighetseposet “Surrender my soul” som har rejält stor refräng. Från kabaretstompet i “Let me collect you” till gammaldags, närmast 60-talspopiga “Hide And Seek”. Här finns blås och stråkar, soul och pop, ibland en engelsk känsla, ibland en som får mig att tänka på New Orleans och emellanåt blir det stor, mörk dramatik, som i “Addiction” eller jordnära vispop med akustiska gitarrer och tamburiner som i “Don´t You Know”, eller soft jazzblues i “Simply Love”. Hur får Marie Lalá allt detta att gifta sig då? Jag vet inte, men jag tror att flirten med det sena 60-talet i kombination med nutida popkonst och ett gäng jäkligt bra låtar är vad magin består av. Den uttrycksfulla sångrösten gör knappast saken sämre heller. Detta är helt enkelt utmärkt musik för den som vill ha den au naturell.