Carl Carlssson – Ärla Eurasien

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Skogen Records / Birds Will Sing For You Enterprises, betyg: 1]

Det finns en kille som heter Håkan Hellström. Jag tillhör de som avskyr hans “sång” och låtar. Carl Carlsson älskar tydligen Håkan. Han älskar honom så mycket att han tackar honom i cd-häftet. Så mycket att han härmar honom på sitt debutalbum. Behöver ens Håkan Hellströms mest inbitna fans en kopia av sin idol? En sak är i alla fall säker: jag gör det inte! Från det mest ospännande skivomslag jag sett på länge, till sångtexterna som utspelar sig då Carl var i fjortisåldern, till rösten som skär rakt in i min musikaliska själ och sprider sitt salt i såren, tycker jag att detta är horribelt. Musiken kan jag leva med, den gör mig varken lycklig eller störd, och ljudproduktionen är klar och snygg, men det övriga framkallar rysningar och huvudvärk. För Carl Carlsson är Ärla Eurasien en dröm som blivit sann och jag fattar den delen. Vem vill inte ge ut en skiva, liksom? Men om man nu drömt om att ge ut en skiva och om man nu får den möjligheten så varför försöker man då inte göra något personligt och meningsfullt av chansen man har fått? Varför sätter man ribban så lågt att man nöjer sig med att härma en idol? Jag vet, Carl Carlsson är inte den första i världen som har gjort på det sättet, och som han själv skriver: “Det är bara popmusik”, men popmusik kan vara något så mycket mer och större än en karbonkopia. Å andra sidan, varför förvånas över att ett Håkan Hellström-fans kopierar idolen när idolen själv slog igenom med att kopiera sina idoler? Det är bara att rycka på axlarna och gå vidare.