Don´t Be A Stranger – Don´t Be A Stranger

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, ia!, betyg: 7]

Don´t Be A Stranger har själva varit främlingar, åtminstone för mig, sedan Frutti Di Mare kom ut 2007. Härom dagen lirade de dock på något caféprogram på TV och den nya, självbetitlade skivan i min dator lägger en förtrollande dimma över nattmörkret utanför fönstret. Emellanåt. Värmlänningarnas indiepop är simpel, ja nästan punkigt primitiv i stil med tidiga Velvet Underground, fast utan oljudet och svärtan, men aldrig särskilt ösig eller snabb. Som mest upptempo-popig blir den i glättigt inledande “Damage” och “Long time leaving”, men det är knappast sådan fart att något dansgolv skulle börja gunga. Som bäst gör bandet fina, melodiska viskningar till sånger, så som förträffliga “Save me”, mjukt fina och hallucinatoriskt svävande “Coat” och sexigt gungiga “Whose baby”. Efter åren som gått sedan förra fullängdaren hade jag högre förhoppningar och förväntningar på bandets musikaliska utveckling. Don´t Be A Stranger når inte upp till dem. Dock har de fått ihop tillräckligt många fina sånger här för att merparten av skivan ska kunna avnjutas i stillhet och kontemplation. Ty detta är nattmusik, lagom stillsam, lagom skir, lagom melodiös och helt utan krav på avancerade vändor som kräver lyssnaren att fokusera. Låtarna smyger sig på istället, kryper in, sakta och nästan omärkligt, så att man plötsligt upptäcker att man minns en melodi här, en refräng där. Det hela är fint och charmigt, med ett band som uteslutande lever på sitt material och Liv Widells sångröst.