Hem / Artiklar / Suede – The Osman Empire
Suede

Suede – The Osman Empire

Genom insikten att man inte behöver laga det som inte är sönder har återförenade Suede hittat tillbaka till det de gör bäst. Mat Osman förklarade för Zero hur de senaste årens festivalspelningar lärde dem vad gruppen egentligen handlar om och hur detta präglade nya albumet Bloodsports. Dessutom lyfter den genomsympatiske basisten fram en ofta förbisedd musikalisk motor i Suede, multi-instrumentalisten Neil Codling, som nu återtagit sin plats i rampljuset efter att länge ha lidit av kroniskt trötthetssyndrom.

En klassisk klyscha inom musikjournalistiken är det utnötta musikercitatet “vi gör musik för vår egen skull, och om någon annan tycker om den är det en bonus”. Det säger egentligen allt man behöver veta om Suedes inställning till hur en grupp når ut till en publik att basisten Mat Osman nyligen i en intervju vände på steken och sade så här till engelska The Quietus: “Jag har alltid tyckt att det där är det konstigaste man kan säga. Om ni bara gör musiken för er själva, vad fan gav ni då ut den för? Vi gör musik för andra människor, och om vi själva tycker om den är det en bonus.”

Suede återförenades 2010 för en enstaka konsert för välgörenhetsorganisationen Teenage Cancer Trust, men fortsatte spela på festivalerna i två år därefter. Under de greatest hits-späckade gigen passade gruppen på att testa nyskrivet material, som de hänsynslöst kasserade om festivalbesökarnas reaktion inte var tillräckligt positiv.

– Det handlade om att vi själva lärde oss på nytt vad Suede är för något. När vi kom tillbaka till Suede nu var det med en helt annan glädje än när vi lade ner för tio år sedan. Då kunde vi bara se på oss själva ur vårt eget perspektiv, inifrån. Nu iakttog vi hur folk i publiken reagerade och började förstå vad det var med det här bandet som gjorde oss populära och vad det är som vi är bra på. Det var en ren njutning att göra upp spellistan inför konserterna. Vi lade ut skivorna framför oss och kunde välja ut de bästa låtarna utan att behöva ta hänsyn till om det blev för många från Bernards tid eller att man måste ha med ett visst antal från senaste plattan eller vad det nu kan vara. Det var våra erfarenheter från de festivalerna som blev katalysatorn och utgångspunkten för Bloodsports, berättar Mat Osman för Zero.

Och vid den tidpunkten var ju den senaste Suedeskivan den misslyckade A New Morning…
– Ja, jag har alltid varit besviken på hur A New Morning blev och hur Suede slutade då. Vi hade på något sätt förlorat den dramatik vi alltid hade haft. Vi hade alltid varit extrema och jag hade velat att slutet också skulle präglas av det, men i stället pyste allt bara ut i ingenting. En av anledningarna till att vi nu spelade in Bloodsports var att ta tillbaka vår egen historia och gå tillbaka till vad Suede egentligen handlar om. Vi är alltid som bäst när vi så att säga är inträngda i ett hörn och måste slå ifrån oss, när vi måste visa vårt existensberättigande. Inför den här skivan visste vi att många trodde att vi egentligen var slut. Och om man tittar på hur det brukar gå när återförenade band ska spela in nytt material, inser man hur svårt det är.

Så ni återförenar Suede, spelar in ert första nya album på tio år, och vem seglar upp nästan exakt samma dag om inte den där förbannade Bowie.
– Haha, ja, det första vi gjorde var att vi släppte “Barriers” som gratis nedladdning. Den fick mycket uppmärksamhet och nästa dag läste jag rubrikerna på en nyhetstjänst där de trumpetade ut något om “första nya materialet på tio år”, i stora bokstäver. “Det var väldigt vad de tar i”, tänkte jag, och så visade det sig att det var Bowie det gällde! Jag visste inte ens att han var på gång med en comeback. Men om någon ska stjäla vår publicitet har jag inget emot att det är Bowie. Vi var ju väldigt influerade av honom när vi startade, och jag kan tänka mig att många som gick in i skivaffären för att köpa hans platta kom ut med vår också, och vice versa för den delen.

“Bloodsports” innebär enligt ordboksdefinitionen jakt, djurhetsning, tuppfäktning eller annan så kallad underhållning där blod spills under grymma omständigheter. I Brett Andersons metaforfyllda texter får ordet sammanfatta olika aspekter av förhållandet mellan man och kvinna i ett längre, mognare perspektiv än ögonblicksbilderna under tidiga Suede.

För att ta upp tråden från gruppens storhetstid spelade Suede in med Ed Buller som producent och med en attityd som förenade de omedelbara poplåtarna på succéskivan Coming Up (1996) med de dramatiska utsvävningar som kännetecknade den mer svårtillgängliga Dog Man Star (1994). Däremot ville de distansera sig från triphop-tendenserna på Head Music (1999) och den mjäkiga mjukrocken på A New Morning (2002)
– Soundet vi var ute efter var inte riktigt så uppgjort på förhand som det verkar av den beskrivningen. Jag känner igen det du säger från ett citat från oss som kom när vi var ungefär halvvägs igenom arbetet med Bloodsports, och som fastnade hos många. Då höll skivan på att på ett naturligt sätt dela upp sig i energiska upptempolåtar med mycket glädje i, som på Coming Up, och dystrare ballader som på Dog Man Star. Men det var mer en iakttagelse från vår sida än något som vi hade planerat i förväg. Jag föredrar att tänka på Bloodsports som vad som hade hänt om vi hade fortsatt på vår inslagna väg efter Coming Up och med Ed Buller som producent. Nästan som en alternativ historieskrivning, som i filmen Sliding Doors.

Skulle ni kunna göra ett album idag som är lika mycket pop som Coming Up var då?
– Både ja och nej. Vi skulle kunna spela in en skiva i samma stil, men frågan är om det skulle vara pop längre. Det som gjorde att Coming Up var så speciell när den kom 1996 var bland annat att det var en märklig tid, då intressant popmusik och gitarrock möttes på halva vägen. Både Brett och jag växte upp under postpunk-eran, med grupper som Blondie, The Jam, The Specials och The Pretenders, som var intressanta och på något vis “indie”, samtidigt som de var stora stjärnor och sålde enorma mängder. När Suede startade hade vi som mål att göra ungefär samma sak. Så när vi gav ut vårt debutalbum 1993 tog vi upp något som egentligen knappt hade funnits sedan slutet av sjuttiotalet, och Coming Up var kulmen på det. Den var en popplatta i en tid då kantig, brittisk gitarrmusik var det som var Pop. Vi hade kunnat ta vid där nu, men då skulle det inte vara pop på samma sätt, för definitionen av “pop” är att den är mainstream. Och det tror jag inte att vi är idag.

Den som kanske fått den allra största nytändningen är keyboardisten och gitarristen Neil Codling, som gick med i bandet inför Coming Up men som på grund av kroniskt trötthetssyndrom tvingades hoppa av efter Head Music och den gången ersattes av Alex Lee från Strangelove. Men nu är Codling tillbaka och verkar vara helt återställd.
– När Neil hade lämnat Suede kämpade han med trötthetssyndromet i några år. Då och då åkte han på turné som kompmusiker bakom någon artist och resten av tiden gjorde han egna inspelningar i sin studio. Men när han slapp det mördande turnétempo vi hade på nittiotalet, blev han gradvis bättre. Att jobba som vi gjorde då klarar man knappt ens om man är kärnfrisk, så om man är så sjuk som han var är det den absolut sämsta tillvaro man kan välja. När man inte står på scen är det ständiga resor. Man sitter i evigheter på flygplatser eller i tv-studior och väntar på det ena eller det andra. Maten är usel och den ena dagen är aldrig den andra lik. Men nu, på Bloodsports, har Neil varit fantastisk och verkligen befunnit sig i centrum. Neil skrev musiken till hälften av låtarna, spelar alla möjliga instrument och har stått för en del programmering också.

Ett grepp som ni inte verkar ha varit rädda för att plocka fram igen är den där typiska ackordväxlingen i slutet av en textrad eller inför refrängen.
– Precis, “the Suede chord”. Så fort vi insåg på nittiotalet att det hade blivit en mall, försökte vi sluta med det. Många av de mindre lyckade elektroniska experimenten på Head Music kom av att vi ville göra oss av med våra egna musikaliska klyschor. Det är en oerhört svår balansgång i en grupp mellan att inte börja låta som en karikatyr av sig själv och att inse vad som händer när man ger sig in på områden där man inte är lika stark. Det finns ett antal bra spår på Head Music, men när jag lyssnar på låtar som “Hi-Fi” idag, tänker jag att det finns så många andra som gör detta bättre, så varför ska vi kasta bort tid med att försöka apa efter dem? På Bloodsports har vi gått tillbaka till en typ av låtskrivande som jag tror att ingen annan är bättre på än vi.

Jag antar att du ser fram emot intervjuerna till nästa skiva, då du inte längre kommer att behöva jämföra allt med nittiotalet, utan kan gå vidare med Bloodsports som utgångspunkt?
– Ja, hittills har vi bara fått förklara gång på gång varför vi återförenades och så vidare. Det känns märkligt när man själv ser framåt och alla andra talar om ens förflutna. Jag skulle vilja att folk tänkte på oss som en grupp som bara finns, helt enkelt, som ger ut skivor och spelar live. Men just nu vill jag bara trivas med att framföra de här låtarna inför publik och inte fundera alltför mycket på framtiden. Jag skulle inte vilja släppa en ny skiva av ren slentrian, bara därför att det är vad band gör. Den måste vara riktigt bra och det måste kännas motiverat.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Suede Silver Edition

Suede – Suede (25th Anniversary Silver Edition)

Ett klassiskt debutalbum i ännu en nyutgåva.