Mike Oldfield – Tubular Beats

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Playground Music, betyg: 5]

1972 grundade Richard Branson, Simon Draper, Tom Newman och Nik Powell ett av Storbritanniens mest intressanta skivbolag för sin tid: Virgin Records. Den första skiva som gavs ut på etiketten var Mike Oldfields mästerliga, progressiva storverk Tubular Bells som i originalutgåva på lp innehöll titelspåret, uppdelat i två delar för varsin skivsida. Hur många varianter Oldfield sedan har släppt av detta album genom åren kan jag knappt räkna till. Det har varit den orkestrala versionen, Tubular Bells 2 och 3, The Millennium Bell, Tubular Bells 2003, The Best Of TB, The Complete TB etc, etc… Nu försöker han alltså pressa ännu lite guld ur verkets titel genom att kalla sitt nya alster Tubular Beats. Fantasin finner inga gränser! Det här är dock en skiva full av remixer, inte bara av “Tubular bells” och “Tubular bells 2” utan även av andra låtar från andra skivor. Den avslutade “Never too far” är till och med nyskriven och på sång finner vi här Nightwishs forna sångfågel Tarja Turunen, något överraskande. Även om det kan vara svårt att tro så har Mike Oldfield gjort en hel del annat än Tubular Bells under sin karriär, varav mycket är riktigt bra. Men något i skuggan av debuten har det mesta alltid hamnat tyvärr. Själv tycker jag att lp:n Ommadawn är minst lika bra och titelspåret från den finns med här, samt “Moonlight shadow” för att nämna ett par spår. Torsten “York” Stenzel har ibland tillsammans med Mike och ibland utan honom mixat låtarna. Det är tydligt att man vänder sig till klubbscenen 2013 med technorytmer, samplade röster och elektronik. Jag tror inte det funkar. Men det är rätt skön lyssning emellanåt, om man inte föredrar att se det hela som en våldtäkt på gamla klassiker.