Hem / Artiklar / Róisín Murphy – Många järn i elden

Róisín Murphy – Många järn i elden

Med två små barn att passa lyckas den före detta Moloko-sångerskan Róisín Murphy ändå dyka upp på ett imponerande antal musikaliska projekt. Zero försökte bringa reda i några av de senaste tolvorna och gör en snabb tillbakablick på Molokos nittiotal inför de kommande nyutgåvorna av duons produktion.

Efter sitt senaste soloalbum Overpowered (2007) har Róisín Murphy bara gjort enstaka samarbeten, i första hand med producenter och diskjockeys. Men i gengäld är de fler än man utan vidare kan hålla reda på. Murphy har hyllat den forntida krigardrottningen Boadicea tillsammans med Amsterdamproducenterna Mason, sjungit duett med sjuttiotalscroonern Tony Christie, tolkat om signaturen till tv-serien The Persuaders med gruppen The Bullitts i deras serie “flixtapes” på YouTube… För att bara plocka en handfull ur högen.

Men anledningen till att Zero talar med Róisín Murphy just nu är housetolvan “Simulation” i samarbete med den mystiske producenten “The Crooked Man” och med mixar från bland andra New York-houseveteranen Eric Kupper samt den Berlinbaserade och betydligt yngre irländaren Niall “Mano Le Tough” Mannion.
– Egentligen spelades den in för över ett år sedan. Originalet var bara fyra minuter långt, men vi lyckades dra ut det till elva… Eric Kupper har jag jobbat med tidigare, både i Moloko och på Overpowered, där han gjorde några mixar, berättar Róisín för Zero.

Bakom namnet The Crooked Man döljer sig en viss Parrot, och under den pseudonymen finner vi i sin tur Sheffield-dj:n Richard Barratt, som på nittiotalet hade hitsen “The Beat Goes On”, “Walk Like a Panther” och “1st Man in Space” med sitt projekt The All Seeing I, där bland andra Phil Oakey från The Human League gästsjöng.
– Parrot har jag känt sedan jag bodde i Sheffield på Moloko-tiden. Jarvis skrev väl också en del åt The All Seeing I, förresten? Jag ville göra gammaldags housemusik, och av de låtskisser Parrot gav mig var min favorit den som blev “Simulation”.

Róisín Murphy“Simulation” spelades alltså in för ganska länge sedan, finns ute sedan några månader och nu görs det en video… Nuförtiden är det sällan som musik har ett fast släppdatum, eller hur? Den sipprar snarare ut gradvis över tid.

– Tja, jag har inte gett ut något album på några år, utan bara singlar och samarbeten, så på det viset är det ganska intressant att bara slänga ut låtarna till allmänheten, så att säga, för att se hur de klarar sig av egen kraft.

För att ytterligare knyta an till den klassiska disco-eran innehåller “Simulation” en hel del tung andhämtning i Donna Summer-stil.
– Ha, ja, det var det första jag gjorde på låten. På något sätt passade det känslan jag fick av musiken. Och ur det kom sedan texten och allt annat.

Nästa utgåva blir däremot inte en regelrätt Róisín Murphy-skiva, utan en “featured vocal” för Freeform Five alias dj Anu Pillai.
– Det är “Leviathan (Do It Yourself)”, som jag skrev för rätt länge sedan, men som först nu är klar.

I mängden av utgåvor där Róisín Murphy gör ett gästspel på någon discjockeys senaste tolva, sticker en kommande ep på italienska ut.
– Jag ska tolka klassiska sånger av divor som Mina och Patty Pravo, material från en viss tid med stora orkestrar och dramatiska sångerskor. Fast vi kommer att blanda in elektronik också, så det blir helt annorlunda versioner. De två kvinnorna fascinerar mig. Båda var så före sin tid, fast på olika sätt. Att en artist på samma gång är ett så kallat blont bombnedslag, men ändå har full kreativ kontroll och vågar ta risker med musiken, och dessutom med så stark känsloladdning, ger en berusande känsla. När jag växte upp på Irland kände jag naturligtvis inte till dem, men idag kan jag verkligen identifiera mig med de här tokiga italienskorna.

Som om inte detta vore nog, medverkar Róisín på ett spår på dj-kollektivet Hot Natureds kommande album.
– Det spelades in på Ibiza förra året med Jamie Jones och Luca C och påminner lite om Ace of Base. Jo, jag gillar faktiskt Ace of Base. Det var välskriven pop för sin tid, med en del inslag av house och dub.

I pipelinen finns även ett samarbete med Boris Dlugosch, känd för Molokofans som mannen bakom den definitiva versionen av “Sing It Back”.
– Det var Boris mix som ledde till att vi fick en så stor hit. Därefter gjorde han och jag “Never Enough” tillsammans. Nu följer vi upp den med något som faktiskt är ganska mycket nittiotal, fast på ett bra sätt… Jo, men du vet, nittiotalet är ju så inne just nu, vilket känns minst sagt märkligt för mig. Att göra “retro” av nittiotalet när jag fortfarande har läppglans kvar från det decenniet! Och triphopen är tydligen också på väg tillbaka. Inte för att jag egentligen vet vad det var för något.

Men det enda inspelningsarbete Róisín har inplanerat under den närmaste framtiden är ett projekt med den Hamburgbaserade, bosniske houseproducenten Solomun. Samt, givetvis, en vända om Ibiza.
– Jag ska bo där i 4-5 månader. I huset finns en studio och jag kommer att ha tillgång till ett nätverk av musiker, dj:er och producenter, så förhoppningsvis blir det en kreativ miljö för mig. Jag har inget nytt album på gång, inte för ögonblicket åtminstone, men vem vet?

På ett party någon gång 1993 träffades Róisín Murphy och den rutinerade musikern Mark Brydon. Róisín ställde den numera klassiska frågan “Do you like my tight sweater?”, som två år senare blev titeln på duons och parets debutalbum under namnet Moloko.
– Vi började göra musik samma kväll, faktiskt, bara för skojs skull, och folk verkade gilla den. Moloko föddes ur ett förhållande, en kärleksaffär om man så vill, som samtidigt utvecklades som musikprojekt. Jag ska inte säga “projekt”, förresten. Det var mitt liv. Dessutom hade vi turen att börja medan det fortfarande fanns pengar i musikindustrin. Annars hade nog ingen varit beredd att betala för att ge oss chansen att göra märkliga låtar ända fram till tredje skivan, när vi till slut fick en hit med “Sing It Back”. Så skulle det nog inte gå till idag. Först experimenterade vi egentligen bara och hade kul, tills vi gradvis blev bättre på att överföra vår musik till en livesituation. De första skivorna var väldigt elektroniska och studiobaserade, men efter hand blev vi alltmer ett “riktigt” band, ungefär som Pinocchio blev en levande pojke.

Molokos blandning av funk, hiphop, electro och drum & bass blev, filtrerad genom Marks och Róisíns bisarra sinne för humor, stilbildande för genren triphop under senare delen av nittiotalet. Moloko var unika, och i deras kölvatten följde ett antal grupper som paradoxalt nog försökte vara unika på samma sätt.
– Ja, vi var oerhört besvikna på att vi buntades ihop med en “scen” som inte ens fanns när vi började spelade in vår första skiva. Vi försökte driva allting mycket längre på det andra albumet för att kämpa emot den beteckningen. Mycket av vår kreativitet kom väl just av en sorts negativ energi, att vi reagerade mot olika saker som vi inte tyckte om, snarare än att vi försökte skapa något som vi själva gillade.

Efter Statues (2003) var både förhållandet och Moloko slut. Duon återförenades helt kort 2006 för att göra promotion för samlingen Catalogue, men när jag ställer den uttjatade frågan låter det inte på Róisín som att de är på väg att göra samma sak igen för att hoppa på nittiotalstrenden och göra reklam för de kommande nyutgåvorna av Molokos fyra album.
– Det var inte fråga om ont blod mellan oss eller så. Moloko hade nått sitt naturliga slut och var helt enkelt över på alla sätt. Jag kände att jag behövde bevisa för mig själv att jag kunde göra musik ensam.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes