David Bowie – The Next Day

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Sony Music Entertainment, betyg: 8]

Att kalla ett nytt David Bowie-album för “det bästa sedan Scary Monsters” är lite som att ropa “vargen kommer” om man heter Peter och är huvudperson i en av Aisopos sedelärande fabler. Icke desto mindre måste jag säga att The Next Day (i gott sällskap med Outside och Heathen) är det starkaste och intressantaste den Brixtonfödde dandyn släppt sedan 1980.

En onyanserad hyllning av albumet ligger självklart nära till hands, då man lätt drabbas av glädjefnatt när en gammal idol plötsligt “återvänder från de döda”, men The Next Day skulle faktiskt vara precis lika bra utanför den rådande kontexten.

David Bowie har nämligen satt samman ett album som är såväl ambitiöst, lekfullt och utmanande som ogenerat nostalgiskt och tryggt hemtamt. Låter det paradoxalt? Visst, men vi har också med rockhistoriens främste (möjligen utmanad av Prince) kameleont och renässansman att göra.

The Next Day får mig att omväxlande tänka på Lodger, Diamond Dogs och Scary Monsters. Bowie kastar sig kompromisslöst mellan stompig glamrock, halvelektroniska experiment, livsbejakande Motownpastischer och makalöst dramatiska ballader (som förmodligen får den likaså skivaktuelle Brett Anderson att både le brett och bli grön av avund). Vissa, en aning svårmotiverade, inslag av Tin Machines brötiga rock finns också med i ljudbilden, men dem kan man välja att ha överseende med. Bowie hade ju, trots allt, inte varit Bowie om han inte förvirrat oss en smula.

The Next Day tar nästan en plats bland Bowies tio, tolv bästa skivor. Det kanske inte låter så väldigt imponerande ur ett rent kvantitativt perspektiv, men glöm inte att vi talar om mannen som förändrade pophistorien radikalt på sjuttiotalet. All heder till Depeche Mode och Karl Bartos, men vårens bästa och mest vitala platta kommer från en 66-årig New York-bo. Vem hade trott det för ett par månader sedan?