Depeche Mode – Delta Machine

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Sony Music Entertainment, betyg: 6]

“Två genomlyssningar av Depeche-plattan och den måste vara teflonbehandlad, för inte en enda låt fastnar.” Denna fyndiga kommentar fälldes av en kunnig kollega, som föredrar Basildongängets åttiotalsplattor framför den senare produktionen.

I viss mån kan jag förstå hans kritik. Depeche Mode skriver inte längre låtar som “Everything Counts”, “Master and Servant” eller “Never Let Me Down Again”. Däremot har de, sedan den lysande “övergångsskivan” Songs of Faith and Devotion, utvecklats på ett flertal andra plan. Inte minst har deras sound blivit tyngre, mäktigare och mer organiskt.

Depeche Mode har aldrig betraktat sig själva som ett “synthpopband”, som de stundtals kallats av mindre nogräknade svenska journalister. De har aldrig heller känt sig knutna till någon viss subkultur eller instrumentering. De har bara drivits av ambitionen att göra stor musik som berör. Och på den punkten lyckas de bättre än någonsin nu, när elektroniken och de lättnynnade melodierna delvis fått stryka på foten.

Delta Machine bjuder på en suggestiv resa fylld med electroblues, analoga retroljud och känsloladdad sång. Radiovänliga hits lyser med sin frånvaro, men avskalade, småkusliga albumspår som “Should Be Higher” och “Alone” tillhör definitivt det bästa bandet gett oss de senaste tjugo åren.

Albumet innehåller även Black Celebration-pastischen “Broken”, som låter ungefär som en bortglömd b-sida från 1986. Just den hoppar undertecknad dock gärna över, eftersom det bästa med herrar Gore och Gahan är deras inspirerande förmåga att ständigt titta framåt och gå vidare.

Efter det fina pärlbandet Ultra, Exciter, Playing the Angel och Sounds of the Universe skämmer Depeche Mode bort oss ytterligare en gång. Delta Machine tillhör kanske inte det absolut bästa engelsmännen skapat, men uppnår utan svårigheter betyget “beta” om Violator och Songs of Faith and Devotion är alfahannarna.