Sofia Härdig – Varvar pop, rock, noise och electronica

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

En mångfacetterad kvinna med ett brett kulturintresse och en djup fascination för ljud. Zero har talat med Sofia Härdig, som är aktuell med både ett nytt album och en spelning på filmfestivalen i Göteborg.

 

Hej, Sofia! Din nya skiva, The Norm of the Locked Room, har blivit väl mottagen av kritikerna. Hur mycket betyder egentligen recensentkårens omdömen för dig?
– Det är väldigt roligt att jag har fått så bra recensioner! Men jag gör det jag gör och “måste göra”. Om någon sedan tycker om det har inget med den skapande processen att göra. Man måste även komma ihåg att alla åsikter är subjektiva. Den största belöningen för mig är istället den speciella energin som uppstår i mötet med publiken.

Om du själv jämför The Norm of the Locked Room med dina tidigare skivor, vilka är de största skillnaderna och på vilka punkter upplever du att du har utvecklats mest?
– Jag tycker att The Norm of the Locked Room har en rakare och renare energi. Den är lite som “en väg som man kliver på och följer”. Mina tidigare skivor har svävat ut mer i ljudbilden. Men samtidigt har de lett mig dit jag är idag. På det nya albumet har jag jobbat med klassiska rockinstrument, precis jag gjorde på The Storm In My Head. Jag har även samplat och klippt, precis som på The Need To Destroy, och haft med electronica-inslag, som på Dream. The Norm of the Locked Room har dessutom lite av samma råhet som The Demotapes Album.

Du har utforskat många musikaliska världar under årens lopp, allt från indiepop och industrirock till atmosfäriska, elektroniska experiment. Anser du det finnas en röd tråd i ditt skapande och i så fall vilken?
– Absolut, och tack för en passande beskrivning av mina tidigare album! Jag skulle vilja säga att råheten alltid funnits med, precis som respektlösheten för tekniken och sätt som man “ska” arbeta på. Sedan har nog min fascination för blues och historieberättande färgat det mesta jag gjort.

I min recension av The Norm of the Locked Room drog jag paralleller till PJ Harvey. I efterhand har jag dock förstått att du är lite trött på den jämförelsen. Vilka band och artister känner du närmare släktskap till?
– Jag är mycket inspirerad av Allan Vega från Suicide, men nämner gärna även Einstürzende Neubauten, Can, This Heat, The Ex, The Birthday Party, Laurie Anderson och Kim Gordon.

Du ska spela på Pustervik i Göteborg den 25 januari, i samband med Filmfestivalen. Vad kan publiken vänta sig kvällen ifråga?
– Det kommer att bli intensivt, farligt och varmt! Med mig på scen kommer jag att ha John Essing från bob hund, Per Svensson som brukar spela med Freddie Wadling och Knut Finsrud, som är med i Television Pickup.

Har du ett stort filmintresse? Skulle du tacka ja till att göra ett soundtrack om rätt erbjudande dök upp?
– Ja, jag är mycket intresserad av film och känner ett stort släktskap till regissörer i deras sätt att tänka och arbeta. Då jag redan gjort en del musik till dokumentärer och konstfilmer skulle jag absolut kunna tänka mig ett soundtrack, om förutsättningarna stämde.

Du är även aktuell med musiken till en dansföreställning som kommer att uppföras i Malmö sista veckan i januari och i Köpenhamn första veckan i februari. Kan du berätta lite mer om projektet?
– Det kommer att bli spännande! Dansaren Anna Pehrsson och jag kommer att vara på scen, föreställningarna kommer att pågå i fem timmar och besökarna är välkomna att komma och gå som de vill. Det blir mycket muller och noise från min sida och musiken kommer att vara röstgenererad och processerad till olika sound. Jag kommer förresten även att agera i själva verket. Koreograf är Miguel Cortés från gruppen Flytande Galleriet, som jag jobbat en del med tidigare.

Redan som liten fascinerades du av ljud och brukade sjunga till dammsugare, gräsklippare och andra brummande maskiner. Gissar jag rätt när jag antar att man ofta hittar dig ute på gatorna med en sampler i högsta hugg?
– Oh, ja! Jag har nästan alltid med mig någon form av inspelningsutrustning i väskan. På mina skivor återfinns också många ljud från olika platser jag besökt. Till exempel sångtagningar inspelade på diktafon medan jag promenerar i en tunnelbana i New York. Fotstegen, med mina klackar som slår mot perrongen, användes också …

Jag har hört ett rykte om att du har jobbat i ett fårstall och varit svensk juniormästarinna i segling. Stämmer detta och har du fler annorlunda, spännande meriter på ditt cv?
– Haha, jo, jag har gjort många konstiga saker. Fårstallet och seglingen stämmer bra. Jag har även varit biografvaktmästare, dansare, skådespelare och trumpetare …

Du var tidigare bosatt i Berlin. Hur påverkade den tyska metropolen dig och din musik?
– Berlin påverkade mig på många oväntade sätt. Exempelvis genom intensiteten i musiken, som inte tog sig utryck i mer utlevelse eller råa ljud, utan istället vände sig inåt. Staden ekar av ensamhet, sökande och förluster.

Vad händer framöver för din del?
– I vår kommer livebandet och jag att spela in i Tambourine Studios. Sedan väntar en mindre Europaturné, där vi bland annat besöker just Berlin. Skivan har tagits emot väldigt bra i Tyskland och är på rotation på Deutschlandradio, Radio Eins och ett par andra stora stationer. Så det kommer att bli ganska många resor söderut.

Avslutningsvis fem snabba frågor:

Elvis Costello eller Elvis Presley?
– Elvis Costello. “Shipbuilding”, “I Want You”, “Almost Blue” … behöver jag säga mer?

Dr. Martens eller mystofflor?
– Dr. Martens är aldrig fel! Har dem både i replokalen, på scen och på fest. Faktiskt till och med en gång på ett bröllop.

Nina Simone eller Nina Hagen?
– Ahhh, omöjligt val! Jag älskar båda! En hybrid av dem vore underbart.

Fish ’n’ chips eller sushi?
– Sushi … rått!

Vinyl, cd eller mp3?
– Vinyl, vinyl, och åter vinyl!