Wednesday , June 12 2024

Eugene McGuinness – The Invitation to the Voyage

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Eugene McGuinness tar klivet ut ur Miles Kanes skugga och släpper sitt tredje soloalbum, The Invitation to the Voyage. Lär känna en beläst East End-skojare som glatt stjäl från Bowie, Baudelaire och Dr Dre men utan att någonsin låta som någon annan än sig själv.

Precis som David Beckham och Alfred Hitchcock kommer Eugene McGuinness från Leytonstone i östra London, en stadsdel som när Zero ringer upp är ockuperad av kulstötare, krimskramsförsäljare och OS-turister.
– Leytonstone är en ganska typisk del av East End, faktiskt. Närmare tv-serien Eastenders än så här kan man inte komma. Fast vi har inte riktigt lika många mord. OS är kul, men det är svårt att ta sig runt snabbt i stan när man måste göra en massa intervjuer som jag. Bara att komma ombord på tunnelbanetåget just nu är en utmaning.

I ett och ett halvt år var Eugene gitarrist i Miles Kanes kompband och spelade in sitt soloalbum The Invitation to the Voyage på lediga dagar mellan spelningarna.

Visst har Miles Kane en otrolig energi? När jag intervjuade honom var allting en “buzz” och han verkade uppriktigt entusiastisk till och med över att tala med en okänd liten svensk skribent…
– Haha, Miles har en fantastisk attityd i allt han gör. Men så går det åt mycket Lucozade och energidrycker också. Det flyter en hel del socker i det blodomloppet.

Men även om Miles Kane och Eugene McGuinness båda är klassiska låtskrivare i den brittiska traditionen, skiljer de sig åt på en punkt. Där Kane är mod, är McGuinness modern.
– Visst, jag gillar också sextiotalet och alla de där grupperna, men jag ville att skivan skulle vara en ärlig bild av vad just jag handlar om, så att säga, och framför allt att den skulle ha ett modernt, polerat sound så att man hör att musiken är gjord nu. Jag ville inte göra en platta som påminner om andra singer-songwriters eller där man direkt kan säga vilka mina influenser var. Jag följde en del udda infall och nycker för att musiken skulle bli ovanlig, uppåt och positiv. När man låser in sig i studion tänker man inte på hur folk ska tolka allting i efterhand, men visst förstår jag varför folk letar efter referenser. Det blir lättare att sortera in musiken i ett fack och avgöra hur man ska förhålla sig till den.

The Invitation to the Voyage producerades av Dan Carey (Franz Ferdinand, Kylie Minogue, Róisín Murphy) och veteranen Clive Langer (Dexys Midnight Runners, Madness, Elvis Costello).
– De är väldigt olika. Clives bakgrund är Bowie, Roxy Music och Morrissey, en massa ärkebrittiska låtskrivare med individuella stilar och egenheter som han har lärt sig hantera. Han var bra på att hota mig med piskan och tala om vilka låtar som var usla, och det fanns det några som var, och sedan säga åt mig att inte komma tillbaka förrän jag hade gjort något bättre. Dan Carey, däremot, förstod sig på den andra sidan av vad jag försökte få fram med den här skivan. Jag ville att den skulle ha ett fett, modernt sound som låter bra i bilen eller på klubben, så han körde materialet genom alla mojänger han har i sin studio.

Clive Langer måste ha hur många Morrissey-anekdoter som helst.
– Och Bowie! Men Clive är väldigt värdig och behärskad. Han avslöjar inget. Men någon gång råkar han ändå nämna något, och då är det bara… wow, liksom.

Så vem skulle du helst vilja samarbeta med om du kunde välja vem som helst, levande eller död?
– Lennon. Eller nej, förresten, det måste bli Bowie. Jag skulle vilja veta hur det gick till när han jobbade. Med många artister, hur stora de än är, tänker man bara “jaja, han satte sig och skrev en låt”, men med Bowie undrar man hur det överhuvudtaget ens var möjligt.

Har du testat att skriva texter enligt hans cut-up-metod?
– Någon gång i sjuttonårsåldern, men det blev inget vidare. Men det funkade ju för honom.

Kanske lite oväntat var det inte Carey utan Langer som producerade singelspåret “Shotgun”, där stommen utgörs av basgången från Henry Mancinis klassiska signaturmelodi till den amerikanska tv-deckaren Peter Gunn.
– Det var faktiskt Clive, jag och en kille som heter Charlie Andrew som gjorde “Shotgun”. Vi spelade in några låtar, bland annat en b-sida som heter “Trigger the Alarms”, när jag hade ledigt från turnerandet. Det är som jag sade tidigare, att man går in i studion utan en tanke på hur andra ska reagera efteråt. Jag ville bara stjäla det riffet och sjunga över det. Ren själviskhet. Det föll mig inte ens in att tänka på att låten kanske skulle ges ut, ännu mindre att det kunde bli en singel. Men ofta är det när man har den spontana, lekfulla inställningen som resultatet blir allra bäst.

Lekfullheten och de spontana infallen går igen över hela The Invitation to the Voyage. Och ibland är stöldgodset hämtat från oväntade håll.
– “Sugarplum” bygger nästan helt på Dr Dres album 2001 från 1999. Jag har stulit hur mycket som helst från honom, framför allt från en låt som heter “What’s the Difference”. Inte för att jag försöker bli gangsterrappare precis, men det var en av de skivor som jag alltid satt och lyssnade på i hörlurar på skolbussen. Och alltid på sjukt hög volym. Jag ville få lite av den känslan på “Sugarplum”, och kanske även lite på “Shotgun” och “Harlequinade”. Det är väl East End-grabben i mig. Ibland måste man bara ha ett riktigt fett beat.

Titeln The Invitation to the Voyage är förstås stulen den också, närmare bestämt från den franske 1800-talspoeten Charles Baudelaires L’invitation au Voyage.
– Jag är ingen expert på svårsmält litteratur, men jag skummar igenom en del då och då för att stjäla saker till mina texter. Det är förfärligt egentligen, ren stöld. Men så är det när man är en så förslagen cockney-ficktjuv som jag, haha! Här slutade det med att jag knyckte hela titeln, för den sammanfattade på något sätt vad skivan handlar om. Jag insåg det inte medan jag skrev låtarna, men temat för albumet verkar vara just resor och det att ge sig av någonstans.

Om Webbmaster

Kolla även

Whole – “Valson”

Nu över till en intressant duo.  Whole består av Thomas Schernikau från Depeche Mode-hyllningsbandet Forced …