Friday , August 19 2022

Peace & Love 2012 – Ett snabbt stopp på Sveriges största festival

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tobias Pettersson)

Peace & Love i Borlänge fortsätter att vara landets största festival och kunde i år ståta med stora namn som Rihanna, Roxette och Magnus Uggla på programmet.

Alla känner väl till historien om hur festivalen Peace & Love växte fram som en motreaktion mot våldet och kriminaliteten i Borlänge. Det började i liten skala och har sedan blommat ut till att bli Sveriges största rockfestival. Dessutom var Peace & Love lite av en föregångare till de senaste årens trend med urbana musikfestivaler.

Fortfarande har man kvar sitt kärleksbudskap, även om de flesta av de cirka 50 000 besökarna nog mest går dit för musiken och festen snarare än de föreläsningar, samtal och debatter som också finns på programmet. Festivalen har också flyttat från de allra mest centrala delarna av staden och rört sig mot ytterområdena. Kanske kommer det så småningom att bli en skogsfestival även av Peace & Love?

Det är en lite märklig känsla att vandra omkring i ett vanligt svenskt bostadsområde omgiven av fulla festivalbesökare som vinglar fram på trottoarerna. Själv är jag inte helt förtjust i konceptet. Idag är man en stadsfest (fast med bra band) som besöks av traditionella fyllefestivalbesökare. Det känns som att Peace & Love just nu står och väger vilken riktning man ska ta.

För att vara en stadsfest har man i alla år haft ett imponerande artistprogram, så även i år. Är man riktigt musikintresserad känns det dock lite tråkigt och förväntat. Det är inte på Peace & Love man upptäcker nya artister, utan där ser man etablerade artister som ofta spelar på en mängd andra festivaler. I årets program hittar vi namn som Markus Krunegård, Veronica Maggio, Thorsten Flinck, Nationalteatern, Den svenska björnstammen, Eldkvarn, Melissa Horn och Hardcore Superstar. Det är helt okej artister som tilltalar den stora massan, men det känns inte särskilt fantasifullt eller vågat att boka dem.

Namn som Regina Spektor och Dropkick Murphys är vassare, men två år försent bokade för att vara riktigt spännande. Rihanna är årets toppnamn, vilket självklart är en fjäder i hatten för festivalen. Men det finns också ett problem med den enorma bredd man har i bokningarna, där precis alla smaker ska tillgodoses. Det drar måhända mycket folk, men riskerar också att urholka festivalens varumärke och själ.

Själv gör jag bara ett snabbstopp på Peace & Love 2012 och besöker bara festivalen under onsdagen. Den stora anledningen till besöket är Roxette, som sällan spelar i Sverige och ännu mer sällan på festivaler. Jag rannsakar mitt inre men tror inte att jag någonsin sett duon uppträda live tidigare, så jag ser fram enormt mot konserten. Spelningen blir dock ingen höjdare. Redan i inledande “Dressed For Success” inser jag att konserten kommer att bli en plåga. Maries röst håller helt enkelt inte längre. Det har antytts i varenda recension jag läst om bandet sedan comebacken efter sjukdomen, och det blir uppenbart på Peace & Loves stora scen. Det smärtar att se Marie, en sångerska känd för sina fantastiska vokala resurser, kämpa med tonerna i varje låt. Hon går ner i tonläge när hon borde ta i, hon tar genvägar för att slippa de höga tonerna. Och dessutom rör hon sig som en gammal tant på scenen. Varenda gång hon ska sjunga står man orolig och väntar på att rösten ska spricka. Genom sin professionalism klarar hon hela konserten utan något riktigt missöde, men konserten som helhet blir ändå en besvikelse. Per Gessle verkar dock yngre och piggare än någonsin och alla hittarna bränns av, men det räcker dessvärre inte. Dagens Roxette känns daterat, gammalt och ointressant.

Uggla, som kör på näst största scenen precis efteråt, blir dock aldrig daterad, gammal eller ointressant. Även om denna spelning kanske inte är den allra vassaste jag sett med honom har han alltid ett rappt mellansnack och bra energi på scenen. Han har dessutom en diger låtkatalog att plocka ur. I 35 år har han ständigt levererat nya hits och kan kosta på sig att byta ut halva låtlistan inför varje turné. På Peace & Love kör han både gamla 70-talshits som “Vår tid -77” och “Asfaltsbarn” samt en mängd låtar från senaste plattan, och publiken sjunger med lika mycket i båda två.

Sist ut på stora scenen på onsdagen är Lasse Winnerbäck, som jag sett en mängd gånger tidigare men aldrig funnit särskilt intressant. Han är förmodligen landets största rockartist just nu och jag fattar inte varför. Han är urtråkig på scenen, låtarna är habila men trista, hans röst får mig att somna och jag berörs inte av texterna. Enda gången han väcker någon form av känsla hos mig är när han i slutet av konserten spelar “Söndermarken” där han sjunger om sin uppväxtstad Linköping och visar ett bildspel på skärmen bakom sig. Jag som också är från Linköping kan snabbt konstatera att inte en enda bild verkar vara tagen i staden han sjunger om. Oerhört nonchalant och slött, enligt min uppfattning.

Dagen efter uppträder Laleh, My morning jacket och Mumford & Son på festivalen, men då har jag redan dragit vidare…

Om Webbmaster

Kolla även

Ras Bolding – elektropop och hologramshow på H.C. Andersen Festivals

Gillar du elektronisk pop, litteraturhistoria, sagor, datorgrafik och fantasifulla framföranden? Okej, då bör du verkligen …