Monday , August 15 2022

Can – The Lost Tapes

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, Spoon Records / Mute, betyg: 8]

Den klassiska västtyska gruppen Can grundades i Köln år 1968 av Irmin Schmidt (keyboards), Holger Czukay (bas), Michael Karoli (gitarr) och Jaki Liebezeit (trummor). Senare tillkom den egensinnige amerikanske vokalisten Malcolm Mooney. Bandet kom att få stor betydelse för den framväxande tyska krautrockscenen, som förkastade alla de konventioner som präglade den västerländska rockmusiken. 1970 ersattes den mentalt instabile Mooney av den unge japanske gatumusikanten Kenji “Damo” Suzuki, som helt i linje med Cans spontana kreativitet anställdes på fläcken av Czukay och Liebezeit. Samma kväll framträdde han på scen med gruppen.

The Lost Tapes är en samling outgivna inspelningar från åren 1968 till 1975, fördelade över tre cd, men inte ratade, alternativa versioner av kända spår utan stycken som av en eller annan anledning inte gavs ut då. Däremot är de bokstavligt talat gammal skåpmat. Magnetbanden förvarades i skåp i studioarkiven tills Irmin Schmidts fru Hildegard började tjata på honom om att gå igenom de där gamla rullarna.

På bilder från den tiden ser Schmidt och hans kumpaner ut som ett gäng hippies som inte skulle gå att få upp ur sängen före lunch annat än med löfte om en påse med något nyimporterat att röka, men man ska aldrig döma hunden efter håren. Så skickliga musiker som Can var, blir ingen utan en oerhörd disciplin och oräkneliga timmar i repetitionslokalen.

Här är klyschan om att lyssnaren tas med på en resa för en gångs skull sann. Många resor. Rytmerna är hypnotiskt monotona, samtidigt som musiken är allt annat än monoton eftersom allt kan hända och gör det när man minst anar det. “Dead Pigeon Suite” börjar dämpat och pastoralt för att efter hand övergå i en rytmworkshop där Jaki Liebezeit visar att han måste vara ganska nära släkt med Clyde “Funky Drummer” Stubblefield i James Browns kompband. “Oscura primavera”, för att gå till en annan ytterlighet i materialet, är italienska för “mörk vår” och ja, kanske är det en bra beskrivning av stämningen i stycket.

Men allt är sannerligen inte lättsmält. Beroende på hur mottaglig man är för experimentella improvisationer, eller hur pretentiös sida man vaknat på, kan man beskriva ljudcollaget “Blind Mirror Surf” antingen som radiofragment från en sedan länge död civilisation som efter tusentals år i rymden når fram till oss, eller som några uttråkade flummare som försöker stämma ett dammsugarmunstycke till en frekvens som bara kan uppfattas av hundar och fladdermöss, men har svårt att få sågen i samma tonart.

Nej, den här musiken är inte för alla. The Lost Tapes är ett fascinerande dokument och en fängslande inblick i arkiven, men innan du ger dig på denna överkurs i kontrollerat krautkaos bör du nog börja med de klassiska albumen Tago Mago (1971) och Ege Bamyasi (1972).

Om Webbmaster

Kolla även

Jan Olsen - Spirit Chant

Jan Olsen – Spirit Chant

Danske singersongwritern Jan Olsen inleder Spirit Chant med själva titelspåret och det är den låt …