Bondage Fairies – Bondage Fairies

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Audiolith / Border, betyg: 7]

Det första som slår mig är att det skitigt punkiga nästan är borta. Bondage Fairies har gått vidare från hur de lät då jag såg dem live första gången och även från hur Cheap Italian Wine-plattan från 2009 låter. Utveckling är naturligt. Bandet två medlemmar har blivit fyra och man har gett flera hundra konserter i främst öststatsländer, där man har lirat på arenor. Mer än 2,6 miljoner lyssningar via Last FM sätter nog också sina spår. Framgångarna är givetvis skitkul för Bondage Fairies del och jag gläds med dem. Samtidigt saknar jag hur bandet lät tidigare. Å andra sidan, tar man denna självbetitlade utgåva för vad den är och glömmer det förgångna, så är det ju inga tokiga låtar som framförs. De glittrar, sprudlar och har ofta rätt snygga melodier, samt roliga och märkliga texter. Musikaliskt har gruppen lagt sina idéer till rätta. Det de vinner i professionalism förlorar de i fantasi. Ungefär som Roxy Music gjorde efter sina fyra, fem första album eller som Ultravox gjorde när John Foxx lämnade bandet. Den här plattan kommer att uppskattas av många som gillar snygg syntpop, undertecknad inkluderad, men det är kanske inte den första elektroniska cd man plockar fram för att hävda genrens nyskapande kvalitéer. När det ska festas och dansas däremot och det behövs en brygga från Slagsmålsklubben till Depeche Mode så är det hos Elvis Creep, Deus Deceptor, Drummer Boy och Bee Bee Prime ni finner den. Det lär ni bli varse när ni lägger på plattan.