Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)
[album, Parlophone / EMI, betyg: 6]
Richard Hawley har blivit något av en kultfigur inom engelsk rock. Den förre Pulpmedlemmen har fått en liten renässans på senare år och blivit en sorts andlig fader till det nya, brylcreemquiffade Arctic Monkeys.
Inför Standing at the Sky’s Edge, Richard Hawleys sjunde studioalbum och uppföljaren till Truelove’s Gutter från 2009, har det talats mycket om vilket storslaget, psykedeliskt widescreen-epos skivan är. Och nog är ambitionerna stora. Körer, ekon, orientaliska melodier och framför allt enorma gitarrsjok trängs i högtalarna. Fyra minuter in i det sju minuter långa förstaspåret “She Brings the Sunlight” bjuder Hawley på ett riktigt, gammaldags gitarrsolo, antagligen med foten på monitorn i studion.
Men på Standing at the Sky’s Edge är ljudbilden tyvärr större än musiken, och musiken i sin tur större än låtskrivandet. Det hade väl kunnat gå an om produktionen var en så sinnesvidgande ljud-extravaganza att man tycker sig kunna höra hur färgen blå smakar, men Hawley når inte riktigt ända fram där heller. Den här musiken kommer nog bättre till sin rätt när solen går ner bakom festivalscenen än den gör på hemmastereon. Solid kvalitet, som alltid från Hawley, men den där sista gnistan saknas.
