Tuesday , August 9 2022

Tiny Boys – Tiny Boys

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

[album, Paris Music, betyg: 6]

Tiny Boys är en kvartett från djupaste SoFo i Stockholm, och tvärtom emot vad namnet antyder är det här inte en samling indiepojkar. Gruppen grundades 2006 och det nysläppta självbetitlade albumet följer upp en likaledes självbetitlad debut-ep från 2009. Sedan starten har halva bandet bytts ut men kvar finns de två frontkvinnorna, Camilla Karlsson på sång och Emma Pavlovic Svensson på bas, tillsammans med de nyare medlemmarna Jon Olofsson på trummor och Jon Gredmark på gitarr. Det handlar med andra ord om en traditionell rocksättning, och det är onekligen ett solitt rockhantverk som bjuds.

Själva beskriver Tiny Boys sitt sound som “indie går på dejt med postpunk men hamnar på en svartklubb”, och det går inte att ta miste på postpunkinfluenserna. Med tydlig inspiration från husgudinnan Siouxsie Sioux framför andra, och enligt bandet självt exempelvis även Joy Division, Yeah Yeah Yeahs och Pj Harvey, väver de en tung väv av gitarrer och desperation.

Albumet rivstartar med singeln “Persian Punk”, som är en obeveklig dansgolvsfyllare med surrealistisk text. “Battlefield” börjar i ett lugnare tempo men erbjuder ingen bestående tillflykt från de mörka gitarrmattorna och Camilla Karlssons uppfordrande sång. “Walk Out First” bryter mönstret med framför allt en kontrasterande refräng, och detsamma gäller för “Black Gold”. Men det är först med det lättillgängligaste och poppigaste spåret “Gonna Get My Gun” som lyssnaren erbjuds en välbehövlig vilopaus.

För egen del är “Gonna Get My Gun” albumets höjdpunkt som illustrerar det bästa hos denna talangfulla kvartett. Andra höjdpunkter inkluderar “Steve” från debut-ep:n, nämnda “Walk Out First” och ösiga “Sofo Vampire”. Och för den som älskar rockig postpunk och indie finns här en hel del att hämta.

Vad jag personligen däremot kunde önska, barnsligt förtjust i syntar, stråkar och effekter som jag är, är att fler spår kunde frigöra sig mer från de massiva gitarrmattorna och gå åt det mer melodiska; jag saknar helt enkelt lite mer variation i både tempo och tilltal. Något som är alltid är synd – och kanske särskilt med ett utmärkt liveband som Tiny Boys – är också att inte scennärvaron syns i albumform, men det är ju å andra sidan ingenting man kan beskylla Tiny Boys för.

Om Webbmaster

Kolla även

Vex – “Saboteur”

”Fräck bas”, ”danspunk”, ”starka melodier”, ”upplyftande refränger” och ”elektroniskt och energiskt”. Så beskriver Tobias Kastberg, …