(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Inga Karlsson)
[ep, Progress Productions / Border, betyg: 5]
“Jag minimerade bandet till mig själv”, säger Henric de la Cour i en intervju i samband med släppet av hans första soloplatta.
På den självbetitlade skivan finns spår av Yvonne och Strip Music kvar men nu är klivet in i det elektroniska markant. Henric de la Cour är en klar och estetisk platta som inte bedövar med något surr av element. Det finns en närvaro från den gothkryddade estetiska 80-talssynthen som avskalat melodiös vävs in i låtarna och bäddar för snygga och lättåtkomliga texter som känns upplevda.
Henric de la Cours karakteristika är den självklara, konstnärliga artiststämpeln. Den okonstlade och ofejkade människan bakom rösten. Debutalbumets absoluta topplåt är enligt mig “80's” som håller fint i både text och musik. Det övriga materialet sjuder visserligen av estetisk kvalitet men personligen tycker jag låtarna kunde varit ännu starkare. Det känns inte hela vägen som om melodierna fascinerar tillräckligt och det kan tendera att bli lite för spetsigt med det kanske lite ut tjatade synthsoundet.
Jag skulle längta efter en lite mer utspädd Kite-känsla, mer tyngd och bättre melodier.