Golgatha – The Horns Of Joy

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Trisol / SPD, betyg: 9]

Säga vad man vill om Golgathas första fullängdssläpp för Trisol, men liksom albumet Tales Of Transgression And Sacrifice är detta en fascinerande och väldigt känslosam upplevelse att grotta ner sig i. När skivan inleds med “Enchantment” kan man mycket väl ta fel och tro att man satt på ett tidigt Dead Can Dance-album istället, och rytmiska “Fertility” ändrar inte mycket på den illusionen. Senare dyker Pink Floyds “The dogs of war” och Gitane DeMones text “The sound of war” upp, medan “Hymn for the fallen one” kunde vara tagen från Hawkwind-plattan Warriors On The Edge Of Time och något av de reciterade psykedeliska science fictioninslag som finns där. Men Golgatha är inget spacerockband och Hawkwind brukar inte skriva hymner för Lucifer. Faktum är att just den texten är baserad på Georges Batailles “L´Impossible” från -47, medan texten till “Body of wind” är baserad på en dikt av Ezra Pound. The Horns Of Joy är ingen splittrad platta, även om influenserna är vitt skilda. Den är fullkomligt underbar, mörk, melodisk, stillsam, spännande och varm, som en sprakande brasa i en magisk skog om hösten där skuggorna spelar som vore de bottenlösa. Möjligtvis kan den illasinnade giljotinera cd:n med någon fras om “högtravande” eller “pretentiös” men det bekommer inte mig. Jag faller handlöst för “Nihl” med sin repetitiva refräng, för samtliga ovan nämnda spår, för bandets nya giv av neo-folk, rituella rytmer och dark ambient. The Horns Of Joy är som en osedd film, som en vandring i främmande djungler, och jag vill bara djupare in i dess svärtade hjärta. Precis som alltid med Golgatha.