Waters – Livet efter Port O’Brien

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Efter Port O’Brien fann Van Pierszalowski en ny hamn och ett nytt liv i Norge. Nu är han tillbaka med sin egen grupp, Waters, och ett debutalbum med tyngre rock i Nirvanas anda.

När den amerikanska indie-folkrockgruppen Port O’Brien kapsejsade våren 2010, på grund av såväl musikaliska som personliga meningsskiljaktigheter, behövde sångaren Van Pierszalowski ett rejält klimatombyte. Redan medan gruppen fortfarande var verksam hade han funnit kärleken i Norge och börjat åka till Oslo så ofta han kom åt. Nu flyttade han dit och tillbringade sin tid med att simma i fjordarna och sätta ihop en ny grupp. För en grabb från Kalifornien var vårt västra grannland en större kontrast än vi kanske förstår ur en svensk synvinkel.
– För mig var det verkligen en helt ny värld. Det var en viktig tid för mig. Jag behövde komma ifrån en hel del saker och få ett nytt perspektiv, berättar Van på telefon från Berlin.

Under sitt sabbatsår efter Port O’Brien reste Van även runt i USA och jobbade bland annat på sin fars fiskebåt i Alaska. Ett av de bästa minnena från det året var när han träffade sin gamle hjälte Neil Young.
– Han hade blivit fan till Port O’Brien, så vi kopplade av och rökte lite tillsammans. Det är klart att jag inte tror att han och jag är kompisar nu, men det var ändå en dröm som slog in att få träffa honom på ett så avspänt och jämlikt sätt. Bara att tillfälligt få vara en del av hans värld var en fascinerande upplevelse. Neil Young är nog den vänligaste människa man kan tänka sig.

Resultatet av Vans Norgevistelse blev gruppen Waters. Här är det Van som bestämmer, och han kan rocka loss hur mycket han vill.
– Det är definitivt mitt projekt, och det är jag som har sista ordet antingen det gäller kreativa frågor eller vad det nu kan vara. Vad soundet beträffar är Waters mycket tyngre. Trummorna och gitarrerna får större utrymme i ljudbilden. Låtarna har mer energi och är mer omedelbara.

Tillsammans med producenten John Congleton spelade Van och hans musiker in debutalbumet Out in the Light i Dallas, en ort som skiljer sig markant från den mer hipstervänliga grannstaden Austin.
– Skivan präglades mycket mer av Oslo än av Dallas. Vi hade redan repeterat två månader i Oslo, så när vi kom till Texas var det mesta på plats. Dallas var ett bra ställe att spela in, för trots att det är en enorm stad finns det inte mycket progressiv kultur som distraherar. På kvällarna åkte vi bara hem och kopplade av. Om vi hade varit i Austin skulle vi ha gått ut mycket mer.

En av inspirationskällorna för Out in the Light var Nirvana och Kurt Cobains sätt att leva ut sina känslor utan att hålla tillbaka.
– Jag ville göra en skiva där vi tog allting så långt det går. Det känns så ofta som att folk håller igen, för annars tappar de den där “indie-känslan”. Jag kan på sätt och vis förstå det, och ibland har jag gjort så själv, men den här gången tog jag med ett exemplar av Nirvanas In Utero till studion för att visa för de andra vad jag var ute efter. Det är en fantastisk skiva. Trummorna är enorma. Egentligen är det nästan arenarock. Jag ville göra rockmusik med det där stora soundet, samtidigt som det var viktigt att ha kvar ärligheten, känslorna och det opolerade i ljudbilden. John Congleton höll efter mig hårt när det gällde att inte lägga på för många sångspår eller göra för många omtagningar. Det fick hellre låta lite falskt. Andra grupper jag hade i bakhuvudet var Dinosaur Jr, Sonic Youth och Pixies.

Vilka är dina egna favoritlåtar på albumet och varför?
– Jag vill inte skilja ut enstaka spår, för jag får dåligt samvete gentemot de andra låtarna. Men det finns ett par stycken, som “O Holy Break of Day” och titelspåret, som jag kan lyssna på utan att känna att jag skulle vilja ändra på något.

Två låtar av tio som du inte skulle vilja ändra något i? Det låter inget vidare. Känns det frustrerande att spela in skivor när du aldrig blir helt nöjd?
– Haha, det är klart bättre än noll! Jag har suttit i den båten tidigare, så detta är definitivt ett fall framåt.

Och nu ger ni er ut på turné. Vad kan du berätta om den?
– Sättningen blir ganska enkel, bara gitarr, bas och trummor. Vi är ganska intensiva på scen. Jag är inte någon skådespelare, så det beror på mitt humör hur giget blir. För det mesta flyter allt på fint, men om jag inte trivs kommer det att märkas. Vi kommer i vart fall att åka till Danmark, men jag försöker övertala de övriga att vi ska boka in Sverige och Göteborg också. Det är lite kul med Sverige, för säkert 20 procent av musiken på min iPod är svensk: José González, Fever Ray, The Knife, The Tallest Man on Earth, Lykke Li, Dungen, Robyn … Åh, och The Radio Dept! Dem älskar jag verkligen. När jag bodde i Brooklyn fanns det till och med indiekvällar med tema Sverige, där de spelade alla de här artisterna. De är förstås sinsemellan väldigt olika, men det finns ändå något i melodierna i svensk musik som gör att man får en känsla av att allt hänger ihop.