Way Out West – Tors – Fre – Festivallyx mitt i stan

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

Det är med ett nöje jag summerar Way Out West-festivalens första två dagar utan att behöva uppleva ett skitigt hotellrum, eller trångt presstält. Nej, istället kan jag i lugn och ro sitta med en Baileys-kaffe på kontoret och skriva denna text.

Allt började så bra i torsdags med konserter ute på klubbarna och det måste vara en mindre artistdröm att bli bokad till klubbspelningarna på Way Out West. Det är kö till alla spelningar och fulla hus överallt. När jag träffar en av torsdagens artister, Nina Natri på fredagen är hon lyrisk över sin spelning på Brew House dagen innan.

– Det var magiskt, mycket publik och bra stämning summerar hon och minglar vidare in på det mysiga VIP-området.

Just på festivalens VIP-område kan en journalist bli sittande för länge om det inte vore för huvudsponsorn Telias blunder. De har varken uppkoppling eller fungerande aktiviteter. Så när man väl lokaliserat vännerna vid någon av de perfekta mötesplatserna JC-Kuben eller Telias Backyard så blir det konsert på konsert.

Fleet Foxes gör sitt andra Way Out West-besök. Det första blev succé och kvällens spelning har förvisso en större publik men blir snabbt trevande och tråkig. Tillbaka med dem i tältet (Linné-scenen) om det ska beröra själen igen.

Santigold eller Santi White från Philadelphia framför sina låtar med själ och känsla och påminner mycket om det kollegan M.I.A gör. Det är en upplevelse för ögat men näst intill jobbigt för örat när rösten sviktar en bit in i konserten.

Robyn äger scenen med sitt självsäkra uttryck. Ljudbild och scenshow är näst intill perfekt och blodet pulserar i takt med basen på låtarna från Body Talk.

Thåström går som vanligt sina egna vägar, få hits och inga TV-skärmar för att hjälpa den stora publiken att få en bättre bild av vad som händer på scenen. Konserten är i vilket fall bra och när “Die Mauer” spelas på slutet är det allsång och gåshud.

IAMIHOWAMI gör sin första spelning och det strålar energi från hennes enmansshow. Det här vill jag se på en klubbscen i höst.

Prince vilken bokning och mäktig väntan på att denna ikon ska äntra scenen. När han väl gör det femton minuter för sent är stämningen ändå på topp. Trots att ljudbilden till en början känns lite tam och rundgång ljuder över området levererar han. Showen är enorm och härifrån går ingen besviken.

Tyvärr är man tvungen att gå i slutet eller mitt i Prince-koncerten om man vill se någon av de häftigare klubbspelningarna inne i stan. Jag får känslan av att Way Out West har blivit för stort för klubbspelningarna. Det blir något av ett moment 22 för utan dem skulle inte Way Out West känns unikt, för hur skönt är det inte att lämna festivalen när kylan i luften tilltar och gå in på en klubbspelning och avsluta kvällen. Jag gör det på Storan och Little Dragon och Zola Jesus. Till er som missade detta, sorry, det var magiskt och kvällens bästa upplevelse.

I morgon hoppas jag få med mig kameran och någon som kan assistera mig. Hörs då.

+
* Way Out West appen, extra plus för köfunktionen till klubbarna.
* VIP-området
* Bokningarna
* Miljöcertifieringen
* Publiken som så snyggt står i toa- och öl-köer utan att klaga.

–
* Köerna till allt
* Huvudsponsorn Telia.
(Snygga montrar är en sak, men utan funktionalitet och kvallitet gör man ingen reklam.)
* Lyxhamburgaren 80 kr, och du får fixa den själv.