Sweden Rock Festival 2011 – 20 band på 20-årsjubileet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Rhino Bucket
De är först ut på Sweden Stage på onsdagen. Amerikanska Rhino Bucket blir en trevlig inledning på årets festival, även om herrarnas musik inte är direkt äventyrlig, nyskapande eller ens särskilt märkvärdig. Men den svänger gott och är perfekt att mjuka upp sinnena till inför kommande akter. Förmodligen blir inte denna konsert till något långvarigt minne för undertecknad och ska man jämföra med andra AC/DC-influerade band så visst är till exempel Airbourne i jämförelse, en bra mycket mer energisk och hårdkickande grupp. Men ljudet är bra och öset Rhino Bucket får till är inte att förakta. Perfekt ackompanjemang till festivalens första öl, med andra ord. Samt startsignalen för vad som ska komma att bli fyra fantastiska dygn i lilla Norje, det år Sweden Rock Festival firar 20.

Crashdiet
Jag har sett de glammiga Crashdiet några gånger tidigare, men aldrig så taggade och energiska som denna onsdagseftermiddag. Ljudet är bra, bandet lirar utmärkt, killarna bjuder på sig själva hela tiden och låtvalet är excellent. Man har laddat rejält med pyroteknik, flammande eldar, coola kläder, extrema frisyrer och smink. Simon Cruz i sin mohikan bär grymt snygga ormskinnsbrallor och sjunger bättre än vad jag någonsin har hört honom göra förut, oavsett om han tar i med falsetten eller håller sig inom det lägre registret. Under extranumret dundrar sångaren in på en motorcykel, och han kör den verkligen, så det är inget fejk. När Crashdiet avslutat showen med “Generation wild” sågar man sönder både gitarr och trumpinnar som kastas ut till publiken. Sångaren kör ut motorcykeln igen när det hela är över och jag måste säga att Crashdiet överträffat sig själva denna kväll. Och då snackar jag inte enbart om showen. Låtar som “The dead and living”, “Riot in”, “So alive” och “Breaking the chainz” lät skitbra, Crashdiets energi smittade av sig som malaria i djungeln och om detta är riktlinjen för hur en svensk sleazekonsert ska vara framöver kommer övriga grupper inom genren få svårt att konkurrera. Mycket svårt. Det är garanterat.

Bob Log III
Jag hinner inte se hela Bob Log III:s gig denna gång tyvärr, men den udda figuren i sin glittriga, svarta rymddräkt och silverhjälm med inbyggd mikrofon, sitter stadig och bredbent på sin stol och plöjer igenom den ena svängiga bluesdängan efter den andra. Här snackar vi inte sorgsen blå blues att deppa till vid midnatt, utan slidemassaker och stompkomp som får det att både gunga och rulla. Visst blir den käre Bob lite långrandig i längden, det ska jag inte sticka under stol med, och att sitta uppe på Rockklassiker Stage istället för att vara riktigt nära sin publik på en liten klubb, gör tveklöst att en viss distans mellan artist och publik infinner sig. Men vi som såg honom fick absolut en injektion i dansnerverna och det är svårt att se några sura miner omkring sig på en Bob Log III-konsert. Personligen tycker jag att det är svårt att höra vad han sjunger inifrån sin hjälm också dessvärre, men han lirade bättre slidegura denna gång än när jag såg honom på Peace & Love för ett gäng år sedan. Tyvärr missade jag när han tog upp damer på scenen, men eftersom jag sett showen förut vet jag vad som hände. Vill ni veta så ta tillfället i akt och besök giget nästa gång den hemlige bluesmannen från rymden kommer på besök.

Joan Jett & The Blackhearts
Hon är cool, hon är grymt välbehållen för sin ålder, hon rockar fortfarande häcken av de flesta och hon bjuder på det bästa den långa karriären har att erbjuda. Joan Jett är helt enkelt Joan Jett, så enkelt är det. Hon har varit en av de mest stabila kvinnorna i rockhistorien sedan starten i The Runaways och det är med sann glädje i hjärtat jag kan berätta att hon håller lika bra idag som hon gjorde på 80-talet då låtar som “I love rock n roll”, “Bad reputation” och “I hate myself for loving you” spelades in. Dessa framförs givetvis också på Sweden Rock. Den sistnämnda avslutar konserten, men efter den kommer extranumret, som består av The Sweets låt “AC/DC”. Därmed lämnar Joan och bandet scenen. Jämför man detta gig med hennes Runaway-kompis Lita Ford som uppträdde på festivalen 2010 så piskar Joan tveklöst Litas röv så den blir både gul- och blårandig. Och på tal om The Runaways så blev det några låtar från den eran också. Joan “Jett” Larkin körde “Cherry bomb” redan som andra låt, “You drive me wild” och “School days”. Den sistnämnda gavs ut som singel i Sverige på 70-talet, men gjorde inget större väsen av sig i USA. Joan Jetts kärlek till 70-talets glamrock har hon aldrig hymlat med och både Gary Glitters “Do you wanna touch me (oh yeah)” och Iggy & The Stooges “I wanna be your dog”, som Joan delvis framförde på knäna, ingick i setlistan. Joan Jett är dessutom en brud med humor, eller vad sägs om detta uttalande: “Kärlek mellan två människor är en underbar sak. Kärlek mellan tre människor är ännu underbarare. Speciellt om en av dem är jag!” Efter den harangen lirade hon “Fetisch” från Sinner-plattan som kom 2005. Egentligen har jag bara en sak att klaga på angående giget och det kan varken Joan eller grabbarna i The Blackhearts rå för. Ljudet var nämligen åt helvete för lågt! Rock n roll ska klösa i trumhinnorna, men det fanns det krafter som inte tillät dess värre. För övrigt var denna konsert inget annat än den bästa inledning en torsdag på Sweden Rock kan få!

Groundhogs
En del som gick och såg det klassiska bandet Groundhogs – gruppen bildades redan 1963 – blev besvikna på giget. De hade missat förhandsinformationen. Nämligen det faktum att gitarristen och sångaren Tony McPhee åkte på en stroke 2009 och inte längre kan sjunga. Således är det hans färggrant klädda hustru Joanna Deacon som sköter mikrofonkonsterna nu för tiden. Tony lirar dock fortfarande gitarr och med tanke på sjukdomstillståndet gör han det långt över förväntan, men visst, lika bra som den friske Tony kan han ju av naturliga skäl inte längre vara. Så visst, han missade wah wah-pedalen med foten ibland, snurrade till sololiret vid ett par tillfällen och var inte alltid så tajt i spelet som han varit förr. Men jag måste ändå tillstå att mannen gjorde ett riktigt bra jobb, inte enbart med tanke på sjukdomstillståndet. Slutet i varenda låt satt ju som en smäck till exempel. Frugan dök upp i en färggrann mohikanhjälm som åkte av efter första låten, hon dansade hippiedans i sin färggranna blus och silverhalsbandet om halsen fladdrade hit och dit. Håller hon alltid på och motionerar på det viset, samt om Groundhogs har många spelningar, lär hon bli smal som en pinne efter en turné eller två. Någon operasångerska är Deacon inte, men de vokala konsterna fungerar i regel bra och hennes smittande entusiasm uppväger definitivt tillkortakommandena som visar sig ibland. Varför Tony ska sjunga “Eccentric man” förstår jag dock inte. Hans stroke har gjort det svårt för honom att prata och att sjunga är givetvis dödsdömt på förhand. Förutom den missen var det kul att se bandet och att få höra låtar som psykedeliska “Garden”, hårda “Split part 1”, “Split part 2”, “Split part 4” och grymma “Cherry red” är inget annat än sann lycka. Bandet satsar, mycket klokt, på den hårdare och klassiska repertoaren och håller sig ifrån standardbluesen, med undantag av “Mistreated”. Groundhogs har fattat att de befinner sig på en festival med inriktning på hårdrock och de har planerat setlistan efter det. Till min och många, många andras glädje. Basist var Dave Anderson (Tidigare i Hawkwind) som samma år som Tony fick sin stroke, åkte på två hjärtattacker (men det hördes verkligen inte) och bakom trummorna satt Carl Stokes och gjorde sitt jobb.

Moonspell
Band från Portugal är inget man är bortskämd med att se varje år på Sweden Rock, men det är därifrån mörkermännen i Moonspell kommer. Backdropen är snygg och passar det gothiska metalbandets stil. Den går i rött, med en fullmåne och gravstenar på. Framför den står det svartklädda bandet och framför låtar som “Wolfshade (A werewolf masquerade)”, “Love crimes”, “Mephisto” och “Alma mater”. Låtarna ter sig ofta långa och episka, man dras in i dem som man kan göra med en bra skräckfilm, och sångaren Fernando Ribeiras röst är gravlikt mörk och mässande. Det engelska uttalet är väl inte alltid det bästa, men jag köper det lättare när det gäller den här typen av musik än inom många andra genrer. Kanske beror det på alla dessa vampyrfilmer man sett genom åren, där blodsugarna har alla möjliga märkliga dialekter för att man ska övertygas om att de kommer från Transsylvanien och ingen annanstans. Moonspell sjunger bara en låt på sitt hemspråk under aftonen. Det är “Trebaruna” och den framförs för första gången någonsin i Sverige. En bra låt, trots att jag inte fattar ett ord vad texten handlar om. Annars är Moonspell tajta och proffsiga, de lirar mycket bra, har utmärkt ljud och då jag i många år velat se bandet känns det kul att jag nu kan stryka dem från listan. Speciellt med tanke på att deras gig varit så tillfredsställande från början till slut.

Gwar
Vad säger man om maskeradligans allra mest extrema band? Det börjar med att konferencieren kommer ut för att varna de som står närmast scenen. Blod kommer att spruta i en radie av sex meter över folk, så de som är rädda om kläderna: backa nu! Om en stund är det försent. Det är inte musiken som i första hand drar folk till Zeppelin Stage när det vankas Gwar. Det är showen, de extrema monsterkostymerna, nyfikenheten på vad som ska hända när galningarna går loss. Jag är där av samma anledning som de flesta andra. Jag har några plattor med bandet, men kan inte påstå att deras thrashmetal gjort mitt liv så mycket mer innehållsrikt genom åren. Faktum är att bandet har få låtar som verkligen tilltalar mig, men å andra sidan är de inte en ren ploj för det. De kan spela. De har bara svårt för att skriva minnesvärda låtar. Och de låtar man minns bäst är ofta de vars refräng återkommer tusentals gånger och därmed präntas in i huvudet. Giget på Sweden Rock förändrar inte mina åsikter om den saken. Så vad händer? Jo, man börjar med att slita ansiktet av Usama Bin Laden så att hans gröna blod sprutar all väg under “Horror of Yig”. Under “Hail, genocide” knullas ett odjur som sprutar ännu mer blod. Därefter sliter man pattarna av Englands drottning Elizabeth efter att hon har käkat sitt eget snor och… ja, givetvis sprutar det blod från hennes avhuggna bröst också. Sedan blir det monsterslagsmål med gigantiska tillhyggen och sångaren Oderus Urungus med sin extrema jättepenis dinglande mellan benen tycker att vi ska kärnvapenbomba de hemlösa och folk med AIDS. När publiken jublar, förmodligen utan att tänka på vad de egentligen jublar åt för dumheter, får de höra att de är ena sjuka jävlar som vill se AIDS-sjuka och hemlösa dödade. Just det inslaget kanske gav en och annan en tankeställare? Bandet lirar “Start of metal metal land” och Lady Gaga slits i bitar och… yes, än en gång: sprutande blod över publiken! Det ejakuleras och pissas grönt och “Scumdogs of the universe” blir extranummer, men vid det laget har jag hunnit tröttna. Både på musiken och showen. Efter halva giget har man nämligen fattat upplägget: den ena utklädda personen efter den andra exponeras, slits sönder och samman, och blodet sprutar som i en dålig splatterrulle. Till sist står man bara kvar och väntar, ifall något utöver det förväntade skulle hända mot slutet, men det gör det naturligtvis inte. Det hela är helt enkelt lite fantasilöst, trots att Gwar från början ger intryck av att vara så fantastiskt fantasifulla. Egentligen är det inte mer mångsidigt än teaterblodets färger, som antingen är rött eller grönt. That´s it, that´s Gwar. Kul att se en gång, men garanterat mer kult än kul i längden. Och definitivt mer av freakshow än musikalisk kvalitetsföreställning också.

Morbid Angel
Ljudet är högt och klart på Sweden Stage. Det låter ruggigt bra om Morbid Angel i den kalla, mörka torsdagsnatten. Bandet levererar, även om en del i efterhand klagar på att “Maze of torment” aldrig framfördes. Å andra sidan fick vi höra “I am morbid” för första gången någonsin live och “Blood on my hands” spelades för första gången under pågående turné. Även “Angel of disease” var kul att uppleva, då den inte lirats live på närmare femton år, enligt sångaren Trey Azagthoth. Vidare stod låtar som “Chapel of ghouls”, “Where the slime lives” och “Fall from grace” på agendan. Efter introt började giget med “Immortal rites” och Morbid Angels nittio minuter på scenen avslutades med “World of shit (The promised land)” så varför klaga? Visst kunde det hända mer på scenen. Bandet är inte det roligaste att se på, då de lägger allt krut på musiken och showar desto mindre, men alla är inte Gwar, vilket kanske är tur? Musikaliskt är Morbid Angel en rejält tajt maskin i vilket fall som helst. Vikarierande trummisen Tim Yeung (Pete Sandoval vilar ut efter en ryggoperaton) jobbar som ett djur och de bägge gitarristerna, Azagthoth själv och Destructhor, har varsitt personligt sound i gitarrerna som särskiljer dem väl. Azagthoths röst är klart dynamisk denna afton och även om jag inte tillhör de som höjer Morbid Angel till skyarna får jag i alla fall konstatera att de gjorde ett särdeles proffsigt jobb som fansen knappast kan känna sig besvikna över.

Judas Priest
Denna gång såg jag inte de brittiska prästernas gig i sin helhet. Anledningen till det var att Rob Halford och hans mannar krockade med legendariska The Damned, som är ett av få punkband från 77-eran som jag aldrig haft nöjet att se live förut. Men vad jag hann se och höra från Festival Stage vad en lätt loj metalsångare, iklädd sin långa slängkappa och solbrillor, som vandrade fram och tillbaka över scenen likt ett instängt cirkuslejon. Jag hörde låtar som “Judas rising” och “Starbreaker”, konstaterade att ljudet var för lågt, åtminstone ute på flanken där jag stod, och jag fick intrycket av att bandet lirade en något ovanlig repertoar denna gång. Till min glädje kunde jag höra att Mr. Halford sjöng riktigt bra. På senare år har det väl varit lite si och så med de vokala insatserna från herrn, men den här kvällen höll rösten fint. Åtminstone den första halvtimmen och mot slutet som jag hann uppleva, då jag hunnit återvända efter Damned-konserten. Från avstånd såg och hörde jag Rob framföra guldkornet “Another thing coming” som var sista låt ut på Sweden Rock denna natt. Jag fick berättat för mig att motorcykeln som vanligt kommit in under “Hell bent for leather” och att Halford inte under hela giget tagit av sig långrocken. Har man som jag sett Judas Priest några gånger tidigare genom åren, verkar det inte som att jag missade någonting direkt väsentligt således. Ryktet om att britterna ska sluta turnera och att detta var bandets allra sista gig på svensk mark tar jag dock med mer än bara en nypa salt. Skulle det, mot förmodan visa sig stämma ändå, så okay… Allting måste få ett slut någon gång. Men i så fall kan jag leva med att inte ha sett den sista showen i Sverige i sin helhet. Den eftersträvansvärda energi och intensitet jag hade önskat mig av ett sådant farväl inföll ändå inte, så mycket märkte jag.

The Damned
Det brukar talas om ett Sweden Rock-koncept som går ut på att festivalen huvudsakligen baseras på hårdrock/metal-grupper, några blues- och sydstatsakter, samt en del progrock och progmetal. Men det är egentligen en förenkling av konceptet. Väldigt ofta plockas det nämligen in något eller några band/artister som egentligen inte alls platsar. Små överraskningar som ingen kan förvänta sig i förväg. Några exempel från senare år är The Tubes, det extremt teatrala The Sensational Alex Harvey Band (utan Alex, eftersom denne är död sedan länge), tyska krautlegenderna Amon Düül II och Electric Light Orchestra. I år skulle jag vilja utnämna det klassiska, brittiska punkbandet The Damned till överraskningsgrupp. Bandet lirar på lilla Zeppelin Stage i mörkret, medan Judas Priest härjar på en av de största scenerna, och givetvis är inte publiken så stor som The Damned förtjänar. Men vi som hittat dit är än mer entusiastiska och gruppen på scenen verkar minst sagt nöjda med publikstödet de får. Så mycket punk bjuds det däremot inte på längre. De enda låtar från första albumet som framförs är “Neat, neat, neat” med ett långt, insprängt psykedeliskt och förmodligen helt improviserat mittenparti, samt “New rose” som kommer tjugo minuter in i giget och som framförs i ett mer traditionellt arrangemang. The Damned har utvecklats mycket musikaliskt sedan de var det första punkband från England som någonsin gav ut en lp-skiva. Gruppen har förvandlats till ett mycket proffsigare och framförallt mer poppsykedeliskt band. Man lirar låtar som “A nation fit for heroes”, “Disco man”, “Bad time for Bonzo”, “I just can´t be happy today”. Captain Sensible i sin röda konstnärsbasker, randiga brallor och solbrillor gäckar Judas Priest som om det fortfarande var 1977 och metalhjältarna var Pink Floyd. Kaptenen uttrycker dessutom åsikten att han hatar alla religioner lika mycket, vilket ger upphov till rungande applåder, medan Dave Vanian är rätt fåordig, förutom då han öppnar munnen för att sjunga. The Damned av idag består av fem man, inklusive multiinstrumentalisten Monty Oxymoron på keyboards. Hans instrument har blivit en viktig del av soundet och spelglädjen är det inget fel på. Det visar man genom att lira tre extranummer varav “Smash it up” avslutar hela klabbet. Säga vad man vill om The Damned, men nog fan måste man respektera ett band som efter trettiofem års existens, fortfarande vägrar att bli en nostalgiakt för de närmast sörjande.

The Brew
Brittiska trion The Brew firade gitarristen och sångaren Jason Barwicks 22-årsdag på Zeppelin Stage och enligt Barwick var det den bästa födelsedag han någonsin haft. Det kan man förstå. Bandet hade nog inte räknat med en så stor och exalterad publik i Sverige av alla länder. Ingen kan ju påstå att de är särskilt kända här. Men jävlar vad trion gjorde sig förtjänta av mottagandet. Förutom Barwick, vars gitarrlir påminner om såväl Hendrix som Rory Gallaghers, består The Brew av fader och son: basisten Tim Smith och trummisen Kurtis Smith. Man skulle kunna tro att ynglingarna Barwick och sonen Smith ska vara vildast på scen, och visst vinner Barwick den utmärkelsen med sina höga språng och tjurrusningar, men farsan Smith är fan inte långt efter, han heller. Han berättar att detta är en tonårsdröm som äntligen blivit uppfylld för honom, och han känner sig nog inte mycket äldre än grabbarna när han äntligen får ge järnet inför dessa tusentals skrikande och applåderande åhörare som är med på noterna från början till slut. Förmodligen är publiken precis lika överraskad och tagen på sängen av bandets enorma energi som bandet är av publikens mottagande, och hela giget blir till en enda lång, intensiv, hyperenergisk, rå jävla urladdning av elektrisk rock n roll och vildsint bluesrock. The Brew är inte bara skitduktiga musiker, de showar och röjer som fullfjädrade stjärnor också, men helt utan divalater och hela tiden med stora leenden klistrade över ansiktena. Detta är ren och innerlig kärlek till musiken man spelar, och utan tillstymmelse till scenkläder, smink, pyroteknik eller någonting annat än sina instrument är The Brew ett av de mest underhållande band jag ser på hela festivalen. De gör så mycket med så lite och har så mycket hjärta och själ att man måste vara en jävla isklump på bårhuset för att inte smälta av britternas charm, låtar och framträdande. Många jag talade med efteråt håller The Brews gig högst av alla de såg på Sweden Rock 2011 och fan vet om jag inte håller med dem. Ett av de fem bästa var de garanterat i alla fall. Till och med trumsolot – och jag hatar generellt trumsolon – som Kurtis Smith lirade med sina bara händer, hade underhållningsvärde. För att inte snacka om gitarr/trumduellen mellan ungtupparna, och när Barwick gick loss på gitarren med stråke, á la Jimmy Page. Mest imponerande av de tre är absolut Barwick som får gitarren att framstå som en utväxt av den egna kroppen. Killen måste ha studerat genren och lirat gura sedan han gick i blöjor, tamigfan. Så grym är han. Kommer The Brew någonsin tillbaka till Sverige så säger jag bara en sak: gå och se dem! Ni kommer strutta omkring med fåniga leenden i ansiktet i flera veckor efteråt.

Iced Earth
Floridas Iced Earth ger inte upphov till ett lika brett leende hos mig som The Brew. Visserligen är det inte bandets fel. Killarna gör bra ifrån sig, men de har oturen att hamna på Rock Stage, som av någon konstig anledning låter sämst av scenerna under denna festival. När progbanden lirar på lördagen har Rock Stage plötsligt ett riktigt bra ljud, men metalbanden under fredagen låter ärligt talat piss. Hur det var med Accept dagen före vet jag inte, men efter att ha spanat in några låtar med Saxon i förbifarten – de lirade också på torsdagen – så hade de väldigt lågt ljud, liksom Joan Jett. Men det lät ändå bra. Iced Earth och Helloween hade däremot inte bara lågt ljud, utan framförallt undermåligt ljud. Så har det inte varit tidigare år på Rock Stage, och jag vet inte vad det berodde på den här gången, men det är störande när man står tämligen nära och det ändå låter grötigt och dant. Extra synd var det då detta var både första och sista gången som Iced Earth lirar på Sweden Rock med originalsångaren Matt Barlow vid miken. Han återkom till bandet 2007, efter eran med Tim “Ripper” Owens, men vid detta års slut tackar han återigen för sig och då lär man inte få chansen att höra “I died for you”, “Jack”, “The hunter” eller “Birth of the wicked” via hans stämma något mer. Men det fick vi som såg dem på plats. Som extranummer lirades “Iced earth” och allt som allt spelade bandet tretton låtar, om jag räknat rätt. Med bra ljud hade det varit grymt. Nu blev helheten medelmåttig, trots att bandet verkade taggat och gav järnet.

Down
På tal om taggat – oj, oj, oj! När Phil Anselmo och hans polare attackerar Festival Stage, rusar ut på rampen, inleder med att köra “Hail the leaf” och sedan bankar på med, i tur och ordning “Lysergik funeral procession”, “Lifer” (som alltid och även nu tillägnas Dimebag Darrell), “The path”, “Losing all” och så vidare, så vidare, så… Ja, vad säger man? Jag fattar inte att scenbygget höll över huvud taget. Inte saknade jag Pantera eller Pantera-låtar heller. Down bjöd på en sådan jävla cocktail av ös, energi, tyngd och aggression att ingen vettig människa kan vara mindre än skitnöjd med giget. Anselmo var på lysande humör, skämtade och showade, medan det fullkomligt regnade t-shirts över honom. Men när han tog sig an låtarna var skämtlynnet borta och nästa växel lades i för att få ut det mesta möjliga av orden. Likadant var det på riffronten, tajt lirat och med ett tryck av Guds nåde. När hårdrock ger den intensiva kick som Down åstadkom denna ljuvliga afton så finns det ingen bättre musik. Jag tycker ärligt talat synd om de människor som inte kan ta till sig den intensiva energi som bandet bjöd på under detta gig, och om någon bjöd på sig själv så var det verkligen Anselmo. Inga divalater där inte. Fläskig boogie blev det i “N.O.D.” och två extranummer i och med “Stone the crow” och “Bury me in smoke”. Det enda som var synd med Downs konsert var att den tog slut. Där och då kunde den få fortsätta i evighet, om ni frågar mig. Men ingenting varar för evigt så jag kan bara hoppas att Down får chansen att besöka Sweden Rock igen vid tillfälle. De fullkomligt blåste skallen av mig, och det händer inte varje dag man är på hårdrocksfestival, även om många band gör sitt bästa för att lyckas.

Electric Wizard
En av de tråkigaste krockarna under festivalen var den mellan Down och Electric Wizard för min del. När Anselmo och grabbarna hade gjort sitt skyndade jag mig vidare till Zeppelin-scenen för att hinna se så mycket som möjligt av de elektriska trollkarlarna. Jag lyckades uppleva cirka 20, 30 minuter med dem. Det räcker inte riktigt för att på allvar landa i engelsmännens mörka, malande, mäktiga hårdrocksmassaker. Bandet, vars ansikten mest doldes av långa hårmanar, hjälpte inte direkt till för att ge en personlig uppfattning om personerna bakom musiken. I någon tiondels sekund såg jag basisten Taz tatuerade nuna, något mer såg jag av gitarristen Liz Buckinghams vackra ansikte, trummisen Shaun Rutter har rakad skalle och frontmannen Justin Oborn måste ju gapa i mikrofonen, så dessa syntes tveklöst mest. Men visst framstod bandmedlemmarna som tämligen anonyma och asociala. Det passar å andra sidan den doomiga musik kvartetten lirar. Det skulle kännas konstigt med ett spralligt, glatt och hejigt Electric Wizard. Och dessutom så långt ifrån innehållet i deras låtar och wah wah-solon man kan komma. Det jag hann höra av giget lät i vilket fall som helst väldigt bra och jag kan bara hoppas att britterna kommer tillbaka snart med sin tungviktarrock. Skitig brutalitet av det slaget sitter som en fläskläpp, både då och då.

Rob Zombie
En av årets, i förväg utnämnda höjdpunkter för undertecknads del, var tveklöst Robert “Rob Zombie” Cummings. Jag har velat se skräckfilmsregissören, skivbolagsdirektören och industrimetalartisten sedan White Zombies dagar, och nu stod man äntligen nedanför Festival Stage, och det var dags. Med sig hade han Ginger Fish, Marilyn Mansons gamle trummis, som ursprungligen skulle vikariera i bandet, men som tydligen fastnat och blivit permanent medlem. Scenen är dekorerad med klassiska monster i svartvitt såsom Varulven, King Kong och Frankensteins monster. Bandet kommer in med ansikten dolda av masker och smink, överstezombien själv gör entré till rungande applåder och sedan är det bara att åka oavbrutet i en svängig timme. Låtar som “Superbeast”, “Scum of the earth”, “Living dead girl”, “More human than human”, en skönt stomping version av “Mars needs women” och “House of 1000 corpses”, piskas fram innan ett onödigt men kort trumsolo tar vid. Då har Rob Zombie varit nere bland publiken och härjat, viftat med svenska flaggan, dansat omkring på scenen som en tokig hippie och bandet har genomgått åtskilliga klädbyten. Lite senare får man genomlida ett enmanssolo på gitarr, vilket drar ner tempot och helhetsintrycket en aning. Sedan återstår “Never gonna stop (The red, red kroovy)”, “Demon speeding”, “Super-charger heaven” och “Thunder kiss `65”. Därefter blir det snopet nog ett uppehåll inför extranumren, vilket är rätt märkligt då bandet har en och en halv timmes officiell speltid enligt schemat. Denna tid är inte på länga vägar uppnådd. Bandet kommer nu in i röda kläder, vilket förklarar pausen, och kör “Dragula” som extranummer. Sedan går de ut igen, återkommer för “Pussy liquor”, går ut ännu en gång och återvänder för att avsluta med “Lords of Salem”. Zombie har pratat om att de inte varit här på tjugo år och att det säkert tar 20 år till innan de kommer tillbaka. Då kommer allihop vara lika gamla och grå som han är, säger han, så folk ska ge järnet nu när de har chansen. Jag vet inte om han är ironisk och skämtar eller om han helt enkelt är missbelåten med publikens mottagande. Men då publiken är stor och folk verkar jävligt entusiastiska får man väl hoppas att kommentaren är av ironisk eller skämtsam karaktär. I vilket fall som helst var den första timmen lysande underhållning, bortsett från ensamsolona, och resterande halvtimme gjorde mig mest förvirrad. Den påkostade show som det i förväg ryktats om att Zombie alltid bjuder på, lös däremot med sin frånvaro. Det är knappast Alice Cooper, Kiss eller King Diamond vi bevittnar. Men det musikaliska uppvägde allt och för min del blev hans konsert fredagens sista höjdpunkt.

Whitesnake
Fredagens headliner: Whitesnake. Det är inte första gången de är det på Sweden Rock, men förhoppningsvis den sista. Missförstå mig inte, jag gillar Whitesnake generellt, och den senaste plattan hade gett mig nytt hopp inför giget, då jag tycker att den är bra. Och faktiskt, det börjar riktigt lovande. David Coverdale verkar taggad, han sjunger bra, vilket inte alltid har varit fallet på senare år, och man framför “Best years”, “Give me all your love”,”Love ain´t no stranger”, “Is this love” – ja mycket kärlek är det i titlarna -, “Steal your heart away”, titelspåret “Forevermore” från nya albumet och “Love will set you free”. Därefter tar det tvärstopp. Nu har nämligen showen kommit så långt att Coverdale ska ha paus och den ska uppenbarligen vara längre än en normal knegares kafferast. Vad sångaren gör där bakom scenen har jag ingen aning om, men att stå nedanför scenen i mörkret och lida sig igenom en helveteslång gitarrduell och ett helveteslångt trumsolo är verkligen inte min uppfattning om att ha roligt. Faktum är att jag blir så trött, förbannad och sur på dessa artister som bokar in långa shower men som sedan inte klarar av att leverera, och dessutom har så dålig fantasi att de inte kan bjuda på något roligare än stränggnissel och trumvirvlar i halvtimmessjok, att jag i ren protest tränger mig ur folkmassan och tar en öl istället. Jag kan lova er att jag inte är ensam om det. Många, många lämnar Whitesnake åt sitt öde. Så där sitter jag vid ett bord, med en massa andra människor runt omkring, dricker öl och ignorerar herr Coverdale och hans tråkmånsar. Många står säkert kvar framför scenen bara för att se vilka de utlovade gästartisterna är. De visar sig vara Bernie Marsden och Adrian Vandenberg. Big deal! Några standardlåtar som “Ain´t no love in the heart of the city”, “Fool for your lovin´”, “Here I go again” och “Still of the night” spelas. Dessa har nog lirats varenda gång Whitesnake besökt Sweden Rock. Jag hör dem från håll och kl 01.10 är giget över. Det som kunde bli ett så bra Whitesnake-gig, det som kunde bli en nytändning, en revansch i livesammanhang och en positiv energikick, blev bara en stor uttråkad gäspning till slut. Väldigt trist, extremt förutsägbart och en ovärdig avslutning på en annars utmärkt fredag.

Spock´s Beard
Lördag är progdag, åtminstone lördagen den 11/6 2011 på Sweden Rock. Först på förmiddagen ligger jag i gräset framför Zeppelin-scenen och njuter till fullo av Fläsket Brinners underbart stämningsfulla instrumentalmusik. Sedan går jag direkt till Rock Stage och lyssnar på Spock´s Beard som trots vikarierande sångaren Ted Leonard gör ett oerhört smakfullt, vackert, lekfullt och tillfredsställande gig. Man börjar med “Edge of the in-between” och “On a perfect day” med sina fina, akustiska gitarrpassager, och nog är det en perfekt dag alltid. Solen skiner och musiken är högklassig, vad kan man mer önska sig? Visst, Leonard måste läsa texterna från monitoren ibland, men hastigt inhoppad som han är kan man acceptera den saken. Dessutom sjunger han som en gud, så varför knussla? Det är mycket Gentle Giant över “Thoughts” och ett brett leende sprider sig omärkligt över läpparna medan jag koncentrerat följer de fantasifulla och roliga instrumentala utsvävningarna, främst på keyboards, samt de lika fina sångstämmorna. Spock´s Beard är grymma instrumentalister allihop, men gitarristen Alan Morse och keyboardisten Ryo Okumoto lyfter musiken den där lilla extra biten som förvandlar ett utmärkt gig till ett fantastiskt gig denna dag. Bandet fortsätter med “The emperor´s clothes”, “The doorway” som inleds av Okumoto på pianotangenterna, och “She is everything”. När man avslutar med “The light” klättrar Okumoto upp på sina keyboards och de gungar så man tror att de ska välta och keyboardisten falla i backen. Men Okumoto lär ha gjort det förr, eftersom han kommer ner levande igen och arsenalen står kvar oskadd. Några extranummer blir det aldrig, men å andra sidan har bandet tänjt sin speltid till maxgränsen, så man får vara nöjd. Samtidigt: inte hade det gjort ont om de lirat ytterligare en timme eller två. Det hade jag lätt kunnat leva med.

Styx
Tredje progbandet jag ser denna lördag är Kansas, som alltid gör ett utmärkt gig, men mellan Spock´s Beard och dem blir det Styx, en grupp som man väl kan säga ligger någonstans mitt emellan prog, AOR och hårdrock. Jag tillhör den gamla falangen som föredrar Styx 70-talsskivor och är mindre förtjust i deras 80-tal. Jag hade inga som helst förväntningar på bandet och det material som skulle framföras. Faktum är att det var helt oplanerat att ens gå och se dem. Men vi hamnade i gräset i solen nedanför Festival Stage och efter några låtar är alla tveksamheter borta. Styx kan verkligen leverera fortfarande. Man måste bara vara på humör för dem. Några gamla godingar som “Lady”, “Lorelei” och bandets version av Beatles “I am the walrus” sitter perfekt, liksom “Come sail away” och “Suite madame Blue”. Lawrence Gowan är grym, lirar på tangenterna bakom ryggen som en keyboardens motsvarighet till Jimi Hendrix, samtidigt som han sjunger bra. Hans instrument snurrar runt och ibland åker han med på karusellen. Trummisen Todd Suchermans solo kunde vi dock ha sluppit, men det gäller ju 99 % av alla trumsolon. Plötsligt dyker gamle basisten Chuck Panozzo upp och lirar på “Fooling yourself (The angry young man)”, “Come sail away” och sista extranumret “Renegade”. Panozzo spelar bara sporadiskt med Styx nu för tiden, då han är HIV-smittad, men det var ju kul att han orkade med några låtar just denna dag. Tommy Shaw, James Young och Ricky Philips gjorde alla tre mycket bra ifrån sig. Även om jag inte gillar alla de fjorton låtar som framfördes får jag ändå säga att jag överraskades, både av att man framförde så många kvalitetslåtar som man gjorde, och av bandets professionalism och energi. Jag trodde att de skulle vara mycket segare, gubbigare och framförallt mycket smörigare live än vad de ens kom i närheten av att vara.

Hawkwind
Några som definitivt inte är smöriga och heller aldrig har varit det, är spacerockgenrens moderskepp Hawkwind. För några år sedan var det kul att se dem på Sweden Rock Festival, men då var gruppen mindre och elektroniken förinspelad. Den här gången var det inte bara kul att se dem, det var fullkomligt gudomligt underbart. Showen börjar med att Mr Dibs reciterar “Warriors”. Två danserskor i grönlila dräkter, på styltor under klädesdräkterna och med lysdioder i fingertopparna rör sina kroppar i invanda mönster medan musiken maler, syntljuden svischar och svoschar som vore de speedat färdande himlakroppar, och låtarna som framförs är långa, repetitiva och fyllda med improvisationer och musikaliska infall. Danserskorna byter kläder och masker när det är paus och ser helt olika ut varenda gång de dyker upp. Tim Blake, klädd i vitt, lirar förutom syntar även theremin, men ibland hände det att något av hans tangentbord fick spelet och gav ifrån sig ett oljud, så högt att man hoppade till första gången det uppstod. Förmodligen något fel bland alla sladdar och kopplingar, men det hände inte så ofta att det var direkt störande. Och störande var verkligen inte musiken heller. Man närmast försattes i trans, om än rökig sådan, och hur skulle man kunna bli annat än hög av utmärkt framförda skapelser som “Angel of death”, “Assault & battery”, “Golden void”, “Prometheus”, “Brainstorm”, “Assassins of allah”, “The psychedelic warlords” och extranumret “Silver machine”. Den sistnämnda låten var för övrigt den enda som hölls kort av alla Dave Brock och pojkarna lirade. Men det är som det ska. Är det spacerock så är det fan spacerock, och då ska det inte vara några punkigt korta låtar heller. Man ska dras in i musiken, sväljas av den som ett ufo i ett av universums svarta hål och sedan försvinna iväg ut i yttre rymden. Och det kan jag lova att man gjorde tillsammans med Hawkwind denna härliga natt av musik, dans, poesi och psykedelia. Direkt efter konserten smattrade det på himlen och när man såg upp mot de färggranna fyrverkerierna kändes det som att detta var rymdvarelsernas spontana hyllning till Hawkwind. I verkligheten var det festivalen som firade sitt jubileum. Men fyrverkerierna kunde inte ha kommit mer passande än vad de gjorde.

Ozzy Osbourne
Festivalen lider mot sitt slut. Den fladdermusätande, MTV-exponerade, 62-årige Ozzy Osbourne känns som ett utmärkt headlinernamn, då han aldrig lirat på Sweden Rock förut och dessutom tycks dra varenda biljettbetalande kotte till Festival Stage. Applåderna ekar i Norje när Ozzy stapplar ut på sitt sedvanliga sätt och sjunger “I don´t know” och “Suicide solution”. Efter dessa låtar får han för sig att leka lite och drar fram en lång jävla slang. Med den sprutar han brandskum över publiken, sig själv och den ramp som går ut från scenen och in i publikhavet som en lång brygga i ett hav av människor. Folk jublar medan de blir blöta och när några städare rusar ut för att rengöra rampen blir de attackerade. Ozzy förvandlar dem till skumtomtar tämligen omgående och de stackarna kan inte göra sitt jobb och lämnar scenen istället. En stund senare kommer de tillbaka, tar slangen och sprutar tillbaka mot Ozzy, men de fegar ur lite och vågar inte dränka mörkrets prins så som han har dränkt dem. Musikaliskt skrider det framåt med “Mr. Crowley”, “Goodbye to romance”, “Bark at the moon” och “Road to nowhere”. De säkra korten spelas ut, ett efter ett, och allting är frid och fröjd. Folk sjunger med i texterna, Ozzy är glad, dricker vatten gång på gång, försöker få publiken att väsnas mer, och så spelar de “Shot in the dark”. Så långt har det varit en njutning. Men vad händer nu? Jo Ozzy har lagt upp sin show på samma vis som Whitesnake. Med andra ord förstör man “Rat salad” med både ett trumsolo och ett långt, trist ensamsolo på gitarr av Gus G. Man blir så trött, så besviken, så uppgiven. Var detta verkligen nödvändigt? Dessa långa, tradiga uppvisningar ger mig verkligen ingenting, men dagen efter ser jag att giget fått höga betyg i några kända tidningar, så tydligen finns det folk som gillar gnissliga, själlösa solouppvisningar. Nåväl, Ozzy kommer tillbaka så småningom. Han smaskar på med “Iron man” och “Fairies wear boots”. Sedan tas tempot ner i “I don´t want to change the world” och upp igen i “Crazy train”. Därefter tycks Ozzy anse att det hela bör vara över. Han stapplar ut backstage, men återkommer givetvis för extranummer. Dessa blir balladen “Mama, I´m coming home” och Black Sabbaths “Paranoid”. Sedan är det slut. Ozzy är borta. 20-årsjubileumet är över. Fyra dagar av fest, musik och underbara bekantskaper har nått sitt slut. En enda natt kvar i tältet och sedan sitta i bilen sju timmar hem igen. Jag går bortåt i natten och funderar på Ozzy. Ett standardgig för hans del, en dag på jobbet, om än en bra dag, inte en enda överraskning i låtlistan och egentligen bara något av en nedkortad version av hans vanliga spelningar. Visst, han och grabbarna gjorde det bra, det var proffsigt och underhållande, bortsett från soloexcesserna, men jag kan ju inte påstå att bandet överraskade eller gjorde mig direkt överlycklig. Snarare nöjd. Jepp, så är det, nöjd var jag, där jag gick mot festivalutgången och campingen.