Friday , January 22 2021

Metaltown 2011 – Köer, parkeringskaos, regn och fantastisk musik

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Text: Robert Ryttman Foto: Georg Ryttman


Hur tänker man när man lägger en hårdrocksfestival på en galoppbana mitt ute i ingen-jävla-stans, utan att anordna en rejäl parkeringsplats för sina långväga gäster/kunder? När Zero anländer, i mycket god tid för att se Corroded, står en vakt vid festivalingången och upplyser om att det inte går att parkera i närheten av festivalen. Han vinkar förbi samtliga. Gatan utanför är en enda lång, ringlande bilkö. Vi kör bort för att vända och tillbaka igen. Det går i slow motion. Vid första rödlyset skönjer vi en massa tomma parkeringsrutor, så vi kör ner för att hitta en plats. Vakter i området upplyser – vänligt men bestämt – om att hela området tillhör Volvo. Där tillåts inga utomstående att parkera. Men sju kilometer bort finns det plats. Vi kör utmed en landsväg och hamnar vid en ridskola. Dess lilla parkering är naturligtvis full. På vägen dit står felparkerade bilar precis överallt. Vi pressar in oss utanför parkeringsrutorna på ridskolan, ber till högre makter om att slippa böter, och påbörjar den långa fotvandringen tillbaka till Metaltown. Den tar en timme. Vi kommer fram, får våra armband, går in på området och så blir det stopp igen.

Mellan Red Stage och en inhägnad bar går nämligen en smal tarm som är packad med folk. Anledningen till förstoppningen är att Raubtier lirar på scenen. Det är bara att stanna där och vänta tills de är klara. När “Kamphund” avslutas vet vi att giget liksom vår väntan är över och mycket riktigt börjar folk nu röra på sig i bägge riktningar. Vi kommer äntligen in på själva scenområdet, efter att ha missat två band vi tänkt se, och kan nu som först börja bekanta oss med omgivningen. Metaltown har tydligen slagit publikrekord med cirka 25.000 besökare per dag. Kul för festivalledningen, mindre kul för besökarna som måste köa till bajamajor och matställen, trängas i inhägnade barer med löjligt dyra öl (60 kr + en avgift på 5 kr för det sladdriga plastglaset, som återfås då det lämnas tillbaka) och till och från scenerna. Några sittplatser utanför barerna i detta område finns inte vad jag kan se, och underåriga släpps inte in där alkohol säljs. För dem blir det att stå. Eller sitta på den steniga, alternativt asfalterade marken, eller i den geggiga leran. Jag avundas inte direkt vakter, poliser och personal som tvingas jobba under dessa omständigheter, men vill samtidigt ge allihop en eloge. All personal jag kom i kontakt med uppträdde vänligt, korrekt och lugnt, trots att arbetssituationen måste ha varit minst sagt stressig och påfrestande.

Så var det äntligen dags att göra vad vi åkt till Göteborg för – nämligen att lyssna på musik! Madball äntrade den svarta scenen lite över 16.00 och New York-gruppens aggressiva hardcore drev snabbt bort den olustkänsla som skapats hos mig och mitt sällskap. Det sägs, många gånger felaktigt, att våld föder våld, men aggressiv musik har snarare förmåga att driva bort aggressioner istället för att skapa dem. Och det blev resultatet av Madballs gig. Bandet var uppenbart nöjd med publiken och jag ser ingen anledning för publiken att inte vara nöjd med bandet också. Freddy “Madball” Cricien, Hoya Roc, Mitts och Rigg Ross bjöd på låtar som “Set it off”, “Demonstrating my style”, “Empire” som även nya skivan heter, och bäst av alla: “Delete”, från samma album. Jag ska inte påstå att Madballs musik är något under av egensinne, men visst är det hårt, tajt framfört och med skönt skitig storstadspondus.


Doctor Midnight & The Mercy Cult

Nästa gig blev däremot en stor besvikelse. Doctor Midnight & The Mercy Cult med Hank von Helvete på sång, Tim Sköld på bas (som nyligen kom ut med en riktigt bra cd under namnet Skold och som tidigare lirat med Marilyn Manson och KMFDM), gitarristen Anders Odden (tidigare i Satyricon), gitarristen Audun Stengel (från utmärkta Apoptygma Berzerk) och trummisen David Husvik (Extol) borde man kunna förvänta sig en hel del av. Men så fan heller. Detta trots att Hank klargör att Metaltown-giget är konstellationens första stora spelning. Med tanke på det tycker man att manskapet borde vara mer taggat, men Hank lufsar mest omkring på scenen, kör ett direkt barnsligt mellansnack vars uppgift är att föra in lyssnaren i låtarna som framförs, men han når aldrig sitt mål. Det förvånar mig inte att många i den redan rätt lilla publiken lämnar gruppen till sitt öde varefter. Kanske är det nervositet inför bandets första stora gig som gör det, kanske är det medvetenheten om att låtarna – med ett par undantag – är undermåliga. Men det blir aldrig något intensivt tryck eller röj på scenen, och det smittar av sig på lyssnarna. Har man någon gång sett Hank live med Turbonegro så vet man att karlen kan vara en fantastiskt underhållande och en rock n roll-stjärna av rang, men det svartklädda Doctor Midnight & The Mercy Cult förmår bara att engagera i “Sign my name” och “Bleed idiot bleed”. Resten är mest en seg raksträcka, typ som tidigare nämnda bilkö utanför festivalområdet.

Andra bullar blir det när de brasilianska bröderna Max och Igor Cavalera tillsammans med sin konspiration går lös på Red Stage. Ljudet är lite taskigt och saknar tyngd inledningsvis när “Warlord” framförs, men det tar sig snart. Låtar som “Sanctuary”, “Refuse/ resist”, “Inflikted” och avslutande “Roots bloody roots” utgör tillsammans en enda lång, fläskig och sagolikt brutal mangelkavalkad som sent ska glömmas. I “Wasting away” tar Igor och Maxs söner över gitarr och trummor och när sista låten ebbat ut får Igors lilla hörselkåpsförsedda son Antonio kasta ut trumpinnar till publiken, vilket inte går direkt lysande då stockarna har en förmåga att snarare vilja hamna bakom pojken än framför honom. Ungens charm får barnkära hårdrockare att le, och då den äldre barnaskaran redan drillats musikaliskt lär Cavalera Conspiracys framtid kunna bli en långvarig historia. Kanske blir detta band en vacker dag hårdrockens motsvarighet till The Jackson 5. På Metaltown var det i alla fall inget att diskutera: man levererade med önskad tyngd och förkrossande brutalitet, precis som det ska vara när Sepultura- och Cavalera Conspiracy-låtar dominerar setlistan. Den yngre publikfalangen fick möjlighet att studsa runt i en av de många circle pits som Metaltown fullkomligt sjuder av, medan vi andra föredrar att lyssna och beröras istället.


Anvil

Anvil frågar publiken om hur många som har sett dokumentärfilmen om dem och merparten av händerna flyger upp i luften. Självklart, kan tyckas. Innan filmen kom ut på marknaden lär inte många av lyssnarna ha haft en aning om vilka Anvil var över huvud taget. Men faktum kvarstår: de var en medioker metaltrio från Kanada på 80-talet och de är en medioker metaltrio från Kanada idag. Visst är dokumentären om gruppen både gripande och rolig, men den gör inte Anvils musik till något den inte är. Personligen är jag övertygad om att bandet aldrig hade lyckats bättre på sin tid än vad de gjorde, helt enkelt för att deras musik aldrig var tillräckligt bra eller originell. Grupperna de delade scener med på 80-talet gick i flera fall vidare till världsherravälde, medan Anvil hamnade i skymundan. Ibland är förklaringen inte svårare till att ett bands skivor legat i tiokronorsbackarna på diverse skivbörsar i flera decennier än att deras musik är rätt risig. På Metaltown inleder man med en instrumentallåt innan låtar från hela skivkarriären framförs. Det är allt ifrån “School love” från första lp:n Hard n´ Heavy som kom 1981 till “Juggernaut of justice”, hämtad från den nyutkomna cd:n med samma titel. Steve “Lips” Kudlow klargör att han är en gammal hippie som gillar “peace, love och marijuana” och det gör han säkert, likväl som han gillar heavy metal och gitarrsolon med en dildo, och visst har gubbarna en viss omogen charm, men musikaliskt kan jag inte påstå att jag får mer ut av dem idag än vad jag fick då. Rätt intetsägande metal med andra ord, och smått fantastiskt att bandet lyckats få ur sig fjorton fullängdare till dags datum.

Devin Townsend Project, som också är från Kanada, men som i motsats till Anvil är musikaliskt nydanande, uppträder på Close-Up Stage. En scen belägen i ett tält, modell större. Vi lämnar Anvil åt sitt öde och knatar glada i hågen upp för kullen. I tältets mörker visar det sig att bandet har fått tekniska problem och istället för att låta råddarna fixa det bäst de kan, kliver den humoristiske och kostymklädde Townsend själv ut och börjar meka med anläggningen. Inga divalater där, inte! Emellanåt ber han oss om ursäkt för att vi tvingas vänta och så skämtar han och gör en liten, lustig dans som drar ner skrattsalvor och applåder. När utrustningen fungerar felfritt igen kommer giget igång och det visar sig att Townsends enkla, avskalade ljusshow är den snyggaste och läckraste på festivalen dittills. Ljudet är högt, fylligt och bra, bortsett från att sologitarren inte riktigt når fram med sina toner ibland. Mellansnacket är roligt och intelligent, så här har Hank von Helvete något att lära sig av. Devin Townsend har stil och klass, han snackar om nördar och beskriver sig själv som en. Den hårlöse multiinstrumentalisten sjunger med operaaktig röst, han jobbar hårt, rockar, underhåller, svetten lackar, det är hårt, vackert och vansinnigt om vartannat, och den hyperproduktive artistens – han har gett ut två fullängdare hittills i år och ett med överblivet material kommer i september – framträdande blir absolut ett av Metaltown-fredagens absolut bästa och mest givande. Faktum är att det blir ett av de fem bästa på hela festivalen.


System Of A Down

Det andra av dessa fem bästa gig kommer direkt därefter, nämligen då det vita skynket med bandets logga faller ner på den svarta scenens golv, och System Of A Down gör entré. Bandet som har kallats hårdrockens svar på Frank Zappa, har haft ett uppehåll på fem år då medlemmarna satsat på diverse soloprojekt istället, och den gigantiska publiken vittnar om att det är en hett efterlängtad återförening som ska beskådas. Inte konstigt alls, om ni frågar mig. Amerikanarna levererar rena odyssén i galenskap, genialitet, humor, skönhet, politik, ös och musikalisk ekvilibrism. Serj Tankian med sin originella röst och sminkade gitarristen och sångaren Darian Malakian dominerar scenen fullständigt. Antingen är man öppen för det bandet åstadkommer och då får man sitt livs resa, eller också fattar man ingenting och kan lika gärna hoppa av innan färden börjar. Själv njuter jag till hundra procent hela vägen, samtidigt som jag inte fattar hur Tankian kan minnas och hinna med att framföra alla dessa texter som ibland är speedade till det absurdas gräns. Man startar med “Prison song” och sedan rullar det på med låtar som “Aerials”, “Chop suey”, “Toxicity”, “B.Y.O.B.”, “Cigaro”, “Radio/video”, en udda men lyckad version av Dire Straits “Sultans of swing”, “Soldier side-intro”, “War?” och “Forest” för att nämna några av den en och en halv timmes intensiva underhållning som sköljer över oss likt ett magiskt svampmoln. Ljudet var från början inte det bästa på Black Stage heller, då vinden var tämligen kraftig, men i slutänden segrade det progressiva bandet, även då det gäller den saken, och jag tror att väldigt få närvarande kände minsta besvikelse över detta fabulösa gig.


Ghost

Egentligen var jag därefter redan nöjd med fredagens akter, men att missa Ghost återigen kom inte ens på tal. Så det var bara att vandra tillbaka till tältscenen och tränga sig in till en tätposition. Många andra hade uppenbarligen samma tanke, för tältet var tämligen fullt när rökelsedoften spred sig i lokalen och de färggranna kyrkofönstren bakom scenen lystes upp. Spökena med sina dolda identiteter var klädda i svarta munkkåpor, maskerade så man inte kunde se deras ansikten och översteprästen med sin dödskallenuna och skimrande prästskrud vandrar sakta och ordlöst fram till mikrofonen. Det är grymt bra, ljudet, låtarna, sången, helheten. Stilrent och behagligt, med nästan lite symfonisk ljudbild och det är definitivt väldigt suggestivt. I motsats till de flesta sataniska band som mest kör gammal corpse paint, growlar och smetar in sig i inälvor av döda djur, lyckas Ghost väldigt bra med att återskapa illusionen av ett ockult gammal band från 70-talet. När den svarta mässan närmar sig sitt slut, bebisen skriker i bakgrunden och tonerna till Beatles “Here comes the sun”, eller “son” som det smart nog uttalas i det här fallet, ljuder är jag väldigt nöjd med ritualen. Istället för att presentera de anonyma spökena med någon sorts artistnamn går skelettprästen runt och pekar på var och en med två fingrar och musikerna får ändå sina applåder. Smått genialt. Slutligen liras “Ritual” och denna dag, som börjat så illa, fick till sist ett lyckligt slut. Ja, om man nu bortser från den 7 km långa promenaden tillbaka till bilen förstås. Men vi hade åtminstone inte fått någon böteslapp och det var ju tur.

Lördag. Trafikkaos igen. Vakterna vid Volvo var inte mer medgörliga denna gång och det stod felparkerade bilar precis överallt. En del direkt farligt placerade. Den här gången åkte vi tillbaka till trafikljusen före dem vid Volvos anläggningar, och som många andra, körde vi upp på en cykelbana och parkerade olagligt vid en träddunge. Sedan påbörjades nästa långa strapats till fots medan det regnade ihärdigt. En väderlek som skulle komma att hålla i sig resten av dagen och kvällen. Vi missade Arch Enemy på grund av idogt letande efter parkering i obygden, trots att vi åkt i mycket god tid, men vid det här laget var vi så uppgivna att vi inte ens orkade bli förbannade längre. För säkerhets skull gick vi dock direkt till Close-Up Stage för att låta The Black Dahlia Murder driva ut vår inneboende ilska med sin aggressiva death metal. Bandets nya käftsmäll till platta hade avverkats i bilen på väg till Göteborg ett par dagar före, och nu stod vi plötsligt inför den livs levande kvintetten från Michigan. Redan efter första låten åker Trevor Strnads t-tröja av och den tatuerade texten “Heartburn” på magen exponeras. Såväl band som publik är taggade redan från början och när det inte är cirkeldans framför scenen så hytter nävar i luften till “What a horrible night to have a curse”. Ljudbilden är väl avvägd, bandet lirar snortajt och svetten dryper om Strnads nakna överkropp och står som ett moln om huvudet på honom när han drar händerna genom det snaggade håret. Många i publiken är nog lika våta också, då det är lika varmt och kvavt i tältet som det är kallt och regnigt utanför. The Black Dahlia Murder gör ett hårt, intensivt och energiskt gig på cirka trettio minuter, vilket kanske ser lite väl kort ut på papper, men vilket var helt lagom i realiteten.


Cradle Of Filth

Från amerikaner till engelsmän, från en tältscen till den svarta, och från dödsmetall till Cradle Of Filths kombinerade black- och gothmetal. Redan från början går det trögt för Dani Filth och hans hårdsminkade musiker. De har lagt ner så mycket jobb på kläder, ljusblå linser, hårfärg och make up att det nästan är lite rörande, men när Dani börjar sjunga hörs inte ett ljud. Efter några strofer kommer sången igång, men trots att bandet jobbar hårt för att få till någon sorts intensitet så uteblir elektriciteten och övertygelsen. Operasångsliknande uttryck blandas med growl, väsande och märkliga, skrattretande kråkskrik. Dani ser mest ut som en liten korthårig kerub med elaka ögon och teatrala penseldrag i pannan, intill sina resliga och långhåriga strängbändare. Bäst låter det faktiskt när den bystiga damen bakom keyboarden sjunger. Föreställningen får något av ett löjes skimmer över sig, som om det hela är en halloweenfest för småbarn, och “Nymphetamine” tillägnas de blonda, skandinaviska kvinnorna, som om Cradle Of Filth inte är ett dugg mer depraverade, farliga eller ondsinta än Lasse Berghagen och Christer Sjögren. Det hela lunkar på, Dani lunkar ut så fort han inte sjunger, låtarna är inte dåliga, men stämningen de kräver infinner sig inte i det trista regnvädret. Man avslutar sina fyrtiofem minuter med “From the cradle to the grave” och jag lämnar scenområdet med en axelryckning. Ska Cradle Of Filth lyckas live krävs det nog snarare en liten, mörk klubbspelning än Metaltowns svarta och alltför stora dito. Ibland får man sina förväntningar kraschade och det här var ett sådant tillfälle.

Min femtonåriga dotter vill se Bring Me The Horizon och jag bestämmer mig för att ge bandet en ärlig chans. Det jag har hört med Sheffieldkvintetten tidigare har mest kommit från samma dotters datorhögtalare och det har inte lämnat några bestående intryck. Åtminstone inga positiva sådana. Live kom det inte heller att göra det, märkte jag relativt fort. Bandet skapade ett visst kaos och kaos är ju kul att bevittna, när det inte är på riktigt. Det blir en hel del cirkeldans, ibland två samtidigt, wall of death, sångaren Oliver Sykes loskar oavbrutet och tar upp folk ur publiken på scenen och sedan hoppar han själv ner till dem för att göra high fives. Gitarristen Jona Weinhofen vill inte vara sämre så han klättrar högt upp i riggen där han framför ett habilt gitarrsolo, eller vad det nu ska föreställa. Folk studsar omkring som gummibollar, Sykes skriker i mikrofonen, bandet är inga vidare musiker och vakterna oroar sig för att situationen ska bli dem övermäktig så småningom. Som sagt, lite kul att bevittna. Men seriöst, var är de där bra låtarna som min dotter säger att Bring Me The Horizon ska ha gjort? Jag hör dem inte. När jag frågar henne efteråt säger hon att “de har en fin låt, men den spelade de inte”. Sant. De spelade inga fina låtar. De ruskade säkert om en och annan rent fysiskt, men deras trista metalcore är bara… trist. Och musiken kommer uppenbarligen i andra hand. Det verkliga kaoset kom för övrigt utanför Metaltown samma natt, då de inhyrda bussarna inte anlände som väntat, men då hade undertecknad redan lämnat arenan och läste istället om kaoset i tidningarna i efterhand.

Än var dock inte musiken över. Den ursprungliga tanken var att se Deicide och Watain i tältet, men Avenged Sevenfolds scenbygge imponerade och vi bestämde oss för att se det Kalifornien-bördiga bandet istället. Eldar och ståtliga kyrkogårdsgrindar samt en backdrop med skelett som varefter föll och ersattes med andra bilder kändes tilltalande. Snart stod det korthåriga, vältränade och tatuerade bandet på scenen och framförde “Nightmare”. Det visade sig att sångaren Matthew “M. Shadows” Sanders blivit sjuk under morgonen, men han lovade att sjunga tills rösten försvann helt, och det var också vad han gjorde. Nå, rösten försvann aldrig, men den lät heller aldrig riktigt bra. Strongt dock att genomföra showen ändå. Senast Avenged Sevenfold var i Sverige var det tillsammans med Iron Maiden och gruppens egen musik har vissa likheter, så till vida att den är både lättlyssnad, melodisk och tämligen traditionell. Trummisen James “The Rev” Sullivan som avled 2009 av en mix av psykmediciner, alkohol och förstorat hjärta fick “Afterlife” tillägnad sig och från senaste plattan avlossade man både “Welcome to the family”, “God hates us” och “Buried alive. Episka “A little piece of heaven” valdes av publiken när den fick två alternativ att välja på och mot slutet av giget utbröt en circle pit även under denna, regniga spelning. Avenged Sevenfolds konsert blev inte någon av Metaltowns höjdpunkter för min del, men bandet gjorde bra ifrån sig efter omständigheterna och jag ångrar inte att jag såg dem, även om det hade varit kul att se Deicide och Watain också.


Korn

Vi frös som fan, vi var genomblöta och vi hade tänkt se både Korn, Volbeat och Bullet. Av detta blev det bara Korn. De kändes trots allt viktigast och som tur var stod de näst på schemat. Trummisen Ray Luzier inleder på Red Stage innan James “Munky” Schaffer, Reginald “Fieldy” Arvizu och kiltklädde sångaren Jonathan Davies visar sig. Davies rusar fram till det silverglänsande mikrofonstativet, utformat som en kvinnokropp. Korn släpper loss dansens alla vildsinta andar. För faktum är att Korns musik i mångt och mycket är alldeles utmärkt att dansa till. Den kan nämligen svänga enormt och det var just vad den gjorde på Metaltown detta nådens år 2011. Att sedan andra föredrog att mosha för femhundraelfte gången under festivalen är inte mycket att orda om. Så småningom får kilten sällskap av den likaledes skotska säckpipan och det är nästan, men bara nästan, så man glömmer det förbannade spöregnet som aldrig ger med sig. Korn gör det mesta möjliga av sin timme på scenen. Man lirar “Blind”, “Here to stay”, ett medley, “Got the life”, “Freak on a leash”, “Falling away from me”, “Y´all want a single”, “Shoots and ladders”, “Ball tongue”, “Let´s get this party started” och “Pop a pill”. Någon som gick hem besviken från giget efteråt? Skulle inte tro det. Visst hade Korn kunnat få lira dubbelt så länge, men å andra sidan: nu uppstod aldrig en död minut eller tråkig stund, och då ska man fan inte klaga heller.

Förhoppningsvis finns det inga klagomål till nästa års Metaltown heller. Festivalen är bra som fan när den fungerar, även mitt ute i vischan, men ska folk fortsätta att vallfärdas dit krävs en del seriösa förändringar. Framförallt behövs en riktigt stor parkering som kan inhysa alla oss som färdas med bil. Asfaltera en åker eller vad som helst. Det måste gå att ordna. Förhoppningsvis utökas området också ytterligare så att folk får plats och man slipper de värsta förstoppningarna på vägen. Fler och billigare mat- och utskänkningsställen vore inte heller dumt, liksom fler toaletter och möjligheter att sitta ner en stund, även utanför barerna, då inte minderåriga släpps in där. Det vore också bra om tarmen mellan scenen och baren på höger sida vidgades rejält eller, ännu hellre, att man placerar de två stora scenerna längre ifrån varandra. Därefter kan Metaltown 2012 bli grymt bra och en mycket säkrare festival att åka till. Musikaliskt har Metaltown en säregen och speciell nisch inom hårdrocken, så det vore väldigt synd om festivalen inte kan fortsätta att växa och frodas på grund av logistiska problem. Jag räknar med att barnsjukdomarna på galoppbanan fixas till nästa år så att vi alla återigen kan träffas, njuta av musik och ha en fin metallfest tillsammans i Göteborg.

Om Webbmaster

Kolla även

Vacum - Flugor Och Rosor

Vacum – Flugor Och Rosor

Vacum fortsatte sin musikaliska upptäcktsfärd under det mörka 80-talet genom att släppa Flugor Och Rosor. …