Emmon – Nomme

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Jahnstedt)

[album, Wonderland Records / Hi Fi-Klubben, betyg: 6]

Helt emot förväntningarna möts man av en electrorekyl i inledande “Basexpressen” på Emmons tredje album. För Emma Nylén, som är hennes vardagliga alias, har varit en lysande popstjärna ända sedan tiden i indiebandet Paris. På nya Emmonalbumet Nomme presenterar hon en ny version av sitt sound. Visst känner man igen henne, men musiken har fått en modernare electrotouch som kräver ett tränat musiköra eller flera genomlyssningar för att uppskatta.

Nomme föregicks av den intetsägande singeln “Distance”, som mer kändes som som en blek kopia på hennes tidigare alster på föregångarna The Art and the Devil (2007) och Closet Wanderings (2009). Turligt nog är denna låt inte representativ för albumet. De korta, snärtiga texterna och de frekventa electrobeatsen får övertaget och placerar Emmon i ett nytt fack i det fåtal skivaffärer som finns.

Med hjälp av Jimmy Monell (The April Tears) har Emma skapat ett minimalistiskt, elektroniskt sound som verkligen lyfter skivan. Det känns också som att det fungerar som ett snyggt filter för att dölja den låtskatt som Nomme saknar. Här finns inte de starka låtar som präglade föregångarna. Nya singeln “Ghost Dance” sitter ändå snyggt i sin produktion, och balladen “Body Jar” blir snabbt en favorit.

Men annars känns Nomme ganska svårplacerad i Emmons nya genre. Här finns så mycket tuffare konkurrens om publiken än bland de många övervintrade åttiotalssynthare som varit de trognaste fansen så här långt i karriären. Men ser vi Nomme som en electrodebut i stället, ja då står den sig bra och därmed kan uppföljaren placera sig på riktigt höga höjder.