Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Emorec Music/ Border, betyg: 7]
Sju långa, drömska, vemodiga och svävande låtar fyller Final Days Society nya album Ours Is Not A Caravan Of Despair. Liksom förra gången jag hörde gruppen, då med debutalbumet Noise Passes, Silence Remains, kräver även denna platta några genomlyssningar för att tränga in i medvetandet och få form. Det här är helt enkelt mer av samma sak, den naturliga fortsättningen på den röda tråd man börjat spinna redan 2008, och visst är det porlande vackert alltid, även om konvolutets sjö ligger stillsam och tyst som om det inte fanns några levande väsen under ytan. Kalla det shoegaze eller drömpop, indiepop eller postrock, men nog skulle detta kunna vara soundtracket till den gryning du upplever, lite lätt berusad mitt i staden efter en trevlig kväll, då du planlöst vandrar omkring med en ny bekantskap och sakta ser solen stiga över byggnaderna. Du vet, i det där tillståndet när allting är en liten, liten aning vackrare än vad det annars brukar vara. De elektroniska ljuden breder ut sig som ett landskap och varje darrande, ekande gitarrton är som en solstråles reflektion mot metall eller en regndroppes kollision med asfalt. Trummor och bas bildar detta landskaps pumpande hjärta och Suwat Khanhs stämma, ofta väl inlindad i musiken och många gånger med knappt hörbara ord om man inte koncentrerar sig noga, är dess själ. Lyssnar du inte noga förvandlas låtarna till en bakgrundstapet, men låt dem inte göra det, för Final Days Society förtjänar mer.
