Agnes Mercedes – Melodic Fairytales

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Melodic Fairytales, betyg: 9]

Helt seriöst: jag skiter i om det Agnes Mercedes gör är konst eller galenskap, om det är en av världens mest flippade LSD-tripper eller ett genomtänkt mästerverk. Jag bryr mig inte ens om ifall universitetens musikprofessorer kategoriserar det hela som storartad, modern konstmusik eller ett direkt missbruk av ljud och toner. Jag nöjer mig med lyssna, leva mig in och konstatera följande: de flesta människor jag känner kommer att avsky Melodic Fairytales, de kommer att genomlida högst en låt och sedan be mig byta platta, de kommer inte att säga det men de kommer att allvarligt fundera på min mentala hälsa när de inser att jag lyssnar på detta, och blir de lite berusade över till exempel en middag, så kommer de garanterat att tävla om vem som kan finna de värsta okvädningsorden för att minimera denna musikaliska upplevelse mest. Och då umgås jag ändå med frisinnade, konstnärliga och tämligen intelligenta homo sapiens som älskar allt från friformsjazz till country, hårdrock, electronica, prog, punk och klassisk musik. Men faktum är att jag aldrig har hört någonting som det Agnes Mercedes skapat i och med Melodic Fairytales. Detta är – oavsett om man tar det till sig eller inte – hundraprocentigt originellt och egensinnigt. Ingen annan levande, eller död, artist har någonsin skapat något dylikt vad jag vet. Jag minns när jag som tonåring på 70-talet för första gången hörde Brian Eno och Robert Fripps No Pussyfooting och något senare upplevde Lou Reeds Metal Machine Music. Upplevelsen var ungefär som denna. Skillnaden är att jag nu levt tre gånger så länge. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva samma sensation igen, men det har jag gjort nu. Jag kanske inte älskar Agnes Mercedes musik, men den är sanslöst jämn och fascinerande.