(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[album, Capitol Records / EMI, betyg: 4]
Norska Bigbangs åttonde album är en märklig historia. Albumets titel syftar på återvinning och inte heavy metal. Detta faktum kommer att lura såväl hårdrockare som den publik som kan tänkas gilla det faktiska innehållet. Även konvolutet ger intryck av att detta är ett hårdrocksalbum, om man inte tittar noga. Då ser man nämligen att det föreställer tre Plåt-Niklasliknande figurer. Återvinning igen alltså. Det faktiska innehållet, med undantag från det brutalare avslutande titelspåret, har absolut ingenting med hårdrock att göra. Snarare surfar trion som vettvillingar mellan diverse pop- och rockstilar, ofta USA-influerade sådana. Helheten är en ytterst brokig skara låtar som mest känns som ett hoprafsat mischmasch eller en spretig uppvisning i de stilar bandet hanterar. Jag blir inte klok på Epic Scrap Metal. Har man sju plattor bakom sig borde man ha lärt sig hitta en form när man spelar in ett album, en röd tråd att följa, men här känns det istället som att man bara slängt in tolv låtar på måfå och överlåtit resten till slumpen. Musikerna och sångaren är inte dåliga, vissa spår är riktigt njutbara om man lyfter ut dem ur sitt osammanhängande sammanhang, men som helhet är inte detta något jag kommer att minnas om en vecka eller två. Det snackas om USA-satsning för Bigbang, men jag betvivlar att den kommer att lyckas med hjälp av Epic Scrap Metal.