Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[dvd, Gan Shin Records, betyg: 7]
Fans till japanska visual kei-bandet An Cafe har ett märkligt bröllop att se fram emot. Så här ligger det till: efter en sex år lång karriär som band, med konserter, skivor och allt vad som tillhör j-rockens värld, är det dags för An Cafe att dra sig tillbaka. Bandet ser sin publik som sin flickvän och konserterna som dejter med denna flickvän, men den stora avslutningskonsert vi får se här, som hölls förra året på Nippon Budokan Hall i Tokyo, är själva bröllopet. Det är också bandets farväl till sin publik, åtminstone för ett tag. Tanken är nämligen att gruppen ska göra ett uppehåll och återkomma någon gång, men när framkommer inte.
Ett bröllop ska ju vara lyckligt, åtminstone enligt västerländska seder, men så blir det inte riktigt. Faktum är att bandmedlemmarna gråter så att tårarna rinner och håller långa, sentimentala avskedstal inför det break som stunda skall. Mycket märkligt, minst sagt.
Hela dvd-boxen innehåller tre skivor. Den första på cirka en timme består av intervjuer och en låt. Rätt intetsägande och lite barnsliga intervjuer, får man väl tillstå. Dvd:n är i alla fall försedd med engelsk text så man fattar innebörden i vad japanerna säger, även om översättningarna lämnar en del att önska.
Skiva nummer två är en och en halv timme lång, innehåller Budokankonserten med inte mindre än sjutton låtar, bra ljud, bra bild, ett band som ger järnet, eld, rök, laser, rubbet. Givetvis är detta den stora behållningen med hela dvd-utgåvan och An Cafe gör utmärkt ifrån sig på scenen. Låtvalen är varierade och genomtänkta och showen håller hög klass.
Tredje skivan består av extranumren efter giget, samt alla de “dramatiska”, tårdränkta avskedsorden som får mig att undra om de 25-åriga killarna är 13 bast istället. Denna skiva är också cirka en timme lång som den första, och talen tar säkert upp halva tiden. Extremt överdoserat snyft som man kunde vara utan. Det är ju ingen begravning precis.
Samtidigt har jag full förståelse för att yngre tonårstjejer älskar de här killarna, som ser ut som små feminina porslinsdockor, och lira kan de, men jag är glad att slippa förstå vad texterna handlar om.
