Bryan Ferry – Olympiska höjder

Popkonst, glamrock och soffbordsfunk. Bryan Ferry berättar för Zero om albumet Olympia, Roxy Musics framtid, Brian Enos kryptiska kortlek för kreativ problemlösning samt om sin egen kortlivade karriär som abstrakt expressionistisk färgfältsmålare.

Det är lätt att glömma idag, när Bryan Ferry påminner mer om prins Charles än om sitt eget yngre jag, men när Roxy Music i början av sjuttiotalet gjorde entré på glamrockscenen var de bland det mest nyskapande, ja rentav provokativa, som fanns. Hårt sminkad sjöng Ferry om Humphrey Bogart, uppblåsbara dockor och Virginia-cigarretter, ackompanjerad av Brian Enos bandloopar och VCS3-synthesizer, Phil Manzaneras gitarr samt Andy Mackay på det underskattade rockinstrumentet oboe.

Bryan Ferrys senaste soloalbum, Olympia, vars titel anspelar både på Manets målning av en lättklädd kurtisan och det område i västra London där Ferrys studio är belägen, består av åtta Ferry-original och två covers, Tim Buckleys “Song to the Siren” och Traffics “No Face, No Name, No Number”. Därmed blir Olympia det första Bryan Ferry-album som innehåller eget, nyskrivet material sedan Frantic (2002). Redan på förstaspåret, den tungt funkiga “You Can Dance” med de tre basisterna Mani, Flea och Marcus Miller, märks det tydligt att Ferry velat ta ett steg bort från den k-märkta, Jools Holland-vänliga gubbrocken på Dylan-coversamlingen Dylanesque (2007) och närma sig den moderna dansmusiken igen.

Zero får telefonaudiens hos den postmoderna glamrockens påve i en kort paus strax innan Ferry ska flyga till Italien för att göra en presskonferens och medverka i tv. Ferry har den aristokratiskt självsäkra lågmäldhet som man får av att veta att man aldrig någonsin kommer att behöva höja rösten, samtidigt som han kan låta oväntat ödmjuk, närmast osäker, och söka bekräftelse hos den han talar med även om det bara är en okänd liten musikjournalist från Sverige. Han väger sina ord på guldvåg och har en torr, typiskt brittisk humor som säkert kan leda till att hans små skämt missförstås av den som inte är på rätt våglängd.

Olympia har fått ett gott mottagande, eller hur?
– Ja, det har gått väldigt bra, berättar Ferry. Vi har fått en fantastisk respons från alla håll. Det är bara synd att skivindustrin är så illa däran. Det finns inga skivaffärer längre, och det som finns idag är på något sätt så osynligt, om du förstår vad jag menar.

Kan du själv känna i förväg att det kommer att gå bättre eller sämre än vanligt, eller blir du överraskad när en skiva får ett bättre mottagande än en annan?
– Ja, den här gången var jag ganska säker på att musiken … Låtarna kan jag inte kommentera själv, men jag visste att framförandet var av yppersta klass. På Olympia har jag en väldigt bra samling musiker. Några har varit med mig länge, som grabbarna från Roxy Music, som gör några inhopp, eller Nile Rodgers och Marcus Miller, som drar ett stort lass och verkligen står på den absoluta toppen inom sitt yrke. Å andra sidan har jag några väldigt unga musiker också, vilket jag är tacksam för. Oliver Thompson, som är en av de viktigaste gitarristerna på Olympia, är bara 21, och min son Tara på trummor är bara 20. Man måste få in lite nytt blod ibland, i synnerhet idag när så många av musikerna är äldre. Så var det inte när jag började. Då var alla unga.

Gästlistan på Olympia är om möjligt ännu mer imponerande än jag väntade mig av en ny Bryan Ferry-produktion. Utöver den fasta kompgruppen, där Nile Rodgers är en av de tre gitarristerna, medverkar namn som Groove Armada, Flea, Jonny Greenwood, Mani, David Gilmour och Scissor Sisters samt de tre Roxy Music-medlemmarna Andy Mackay, Phil Manzanera och Brian Eno.
– Ett gästspel som stack ut för mig personligen var Fleas medverkan på “Heartache by Numbers”. Han spelar ett slags bassolo, vilket är något som jag inte brukar ha på mina skivor. Men genom att han bara spelar höga toner på basen låter det som ett gitarrsolo. Det blev väldigt lyckat. Men huvudbasisten på skivan är Marcus Miller. Den mannen är ett geni, en av de mest framstående musiker jag arbetat med. Första gången jag anlitade honom var 1984, tror jag, på Boys and Girls-albumet. Det känns bra att ha sådana människor runt omkring sig. Jag kanske inte träffar dem så ofta, men då och då ringer jag och frågar om de vill spela på en skiva, och det brukar de vilja.

Märker du ibland på musiker som har varit med dig länge att de spelar så som de vet, eller tror sig veta, att du vill ha det, så att du måste säga åt dem att göra något nytt och gå utanför ramarna?
– Det är en intressant fråga. Jag brukar vilja att de spelar i sin egen stil och inte anpassar sig för mycket efter vad de tror att jag vill ha. Jag säger åt dem att vara sig själva, för jag väljer alltid ut musiker som har personlighet och karaktär. Sedan blir det min uppgift att jämka samman de olika personligheterna, klippa ihop de bästa tagningarna och så vidare. Det tycker jag väldigt mycket om att göra. Musikerna spelar på instinkt och sedan passar jag in det i en ram.

Peter Hook gjorde ett stort nummer av att han hade tre basister på sitt Freebass-projekt.
– Jaså?

Du måste ha tänkt att “äh, det var väl inget”.
– Haha, så gjorde alltid James Brown. Två basister och två trummisar. Jag följer bara i Mästarens fotspår.

Det känns lite ofint att dra upp ämnet ålder, men Olympia känns som en “yngre” skiva än dina senaste album. Eller hade du helt enkelt roligare när du gjorde den? Samtidigt som mycket av materialet är oerhört melankoliskt.
– Ja, den har en lite mer levande känsla. Jag hade ett väldigt bra team på det här albumet, och jag ville väldigt gärna göra en stark platta den här gången, för Dylanskivan hade inte samma intensitet. Det är klart att jag älskar att sjunga Dylan, och andra covers för den delen, men Olympia är mer “jag”. Dessutom spelade jag mer själv på den än jag brukar på mina soloplattor, hur konstigt det än låter. Jag brukar låta min pianist Colin Good eller någon annan sköta det, för de är så skickliga musiker, men på mina egna låtar är det viktigt att jag spelar själv. Det är det som är grunden, och får det att kännas mer som en helhet, om du förstår vad jag menar.

När jag läste gamla artiklar inför den här intervjun slog det mig att du sällan får frågor om dina texter.
– Ja, det stämmer faktiskt. Det är konstigt, men folk verkar inte vara intresserade av texter längre. Jag tror inte att de … jag vet egentligen inte vad det beror på.

Då frågar jag om det finns någon text eller formulering på Olympia som du är särskilt nöjd med eller vill lyfta fram av någon anledning.
– Jag gillar texten till “You Can Dance”, för den har någon sorts livsglädje. Jag kan inte välja ut några särskilda rader, eller jo, kanske “… and in La Dolce Vita I’ll find my beauty queen”. “Beauty Queen” är ju en gammal låt med Roxy Music. Och när jag var student fanns det en nattklubb i Newcastle som hette The Dolce Vita, men det var så dyrt att jag aldrig kunde gå dit. Så för mig blev den en drömvärld, där det vackra folket fanns. Jag tycker om texter där man nämner riktiga namn och platser, och där man refererar till sitt eget förflutna. Det blir en liten intern anspelning för de “geordies” som är gamla nog att minnas.

Du verkar ha gjort en medveten ansträngning att bli “mer modern”, om man kan säga så, genom samarbetena med DJ Hell, Groove Armada och Scissor Sisters.
– Jag ville vidga mina vyer lite grann, och det är ett bra sätt. Jag gillar fortfarande att skriva låtar ensam, men det blir inte lika många nu som förr. Jag känner inte samma drivkraft att skriva som jag gjorde i början av min karriär. Det är nog ganska normalt. Men jag älskar att göra skivor, och det känns fortfarande ganska nytt för mig att skriva med andra, trots att jag gjorde det en del i Roxy. Många av mina bästa låtar skrev jag med Mackay, “Love Is the Drug” till exempel. “Reason or Rhyme” är nog min favorit på Olympia. Den representerar mig kanske bättre än någon annan låt på skivan.

Jag tittade på det engelska tv-programmet Loose Women, där du intervjuades av en panel som …
– Herregud, hur har du … finns det på Internet, eller något?

Allting finns på Internet.
– Visst är det otroligt? Jag begriper mig inte på det själv, för jag tittar aldrig på Internet om det inte är någon som visar mig något. Mainstream-tv brukar vara skräckinjagande. Men nu när jag har blivit äldre verkar folk vara trevligare mot mig än de var förr, vilket är intressant. Kanske har jag nått fram till någon sorts trygghetsposition nu. Men de var jättetrevliga mot mig.

Men det jag egentligen ville komma fram till var deras sätt att bombardera dig med klyschor som att du är en “ikon”, du “utsöndrar stil ur varje por” och så vidare. Och sedan råkar du ut för journalister som upprepar allt detta. Du måste bli fruktansvärt trött på alla nötta standardfraser.
– Javisst, absolut! De är inte ens medvetna om att de gör det. Det är klart att jag skulle föredra att folk talade om mina texter eller något annat som jag är stolt över eller tycker att jag gör bra. Vem som helst kan ta på sig en kostym.

Under 2010 ställde Noel Fielding, känd från den brittiska komediserien The Mighty Boosh, ut tavlor på galleri Maison Bertaux i västra London under titeln Bryan Ferry vs The Jelly Fox. Karikatyrer av Ferry iförd den klassiska vita smokingen från omslaget till albumet Another Time, Another Place (1974) intog en framträdande position. Efter att ha studerat konst under popkonstpionjären Richard Hamilton har Ferry nu alltså blivit popkonst själv.
– Tja, det är väl ett kors jag måste bära, haha. Noel Fielding är väldigt rolig. Han kom faktiskt hit och intervjuade mig också.

Vad lärde du dig av popkonsten som du kunde ta med till popmusiken?
– Det viktigaste var nog collagetekniken. I synnerhet på det första albumet med Roxy Music, där jag blandade olika genrer och stilar i låtarna. Det hade jag kanske aldrig gjort om jag inte hade influerats av Richard Hamilton och de andra popkonstnärerna.

Peter Sinfield i King Crimson, som producerade Roxy Musics första album, lär ha sagt för många år sedan att dina målningar var enorma dukar med stora sjok av svart och mörkgrönt … Målar du fortfarande?
– Hmm … Jag tror jag vet vilken tavla han menade. Jag har för mig att jag gav den till Andy Mackay i Roxy. Under en period var jag influerad av Morris Louis och färgfältsmåleriet, abstrakt expressionistiska saker … Men jag hittade aldrig en egen stil som konstnär. Jag slutade måla 1971, när jag började skriva låtar för Roxy Music. Men jag älskar fortfarande allt som har med design att göra. När jag har ett skivprojekt på gång utser jag alltid mig själv till art director, bara för att det är så kul att jobba med fotografer och fotomodeller, samtidigt som jag själv koordinerar det hela.

Roxy Music, ja. På senare år har du antytt i en del intervjuer att du vill börja göra mer experimentell musik igen, kanske inom ramen för Roxy Music. Kommer det någonsin att bli något mer album?
– Jag säger så för att få tyst på folk, skrattar Ferry. Men det vore trevligt om det blev av, för Andy och Phil är så skickliga och intressanta instrumentalister att jag skulle vilja göra en skiva med dem som visar upp det. Frågan är om jag skulle vilja göra ett album som Olympia med dem. Det är en annan sak. Jag gillar att ha friheten att kunna använda vilka musiker jag vill på olika låtar och inte vara hämmad av begränsningarna i ett band. Jag har nog blivit lite bortskämd på det viset. Men jag skulle vilja göra något lite mer abstrakt med dem i framtiden, om Gud vill. Och med Brian Eno också. Jag skulle vilja jobba mer med honom, för vi har aldrig riktigt avslutat det vi påbörjade. Vi arbetar väldigt bra tillsammans, och uppskattar hur vi kompletterar varandra, så det vore en intressant fortsättning på ett samarbete som fortfarande pågår men som aldrig riktigt nått sin fulla potential. Han spelar på ett par spår på Olympia, men det är bara bakgrundsljud. Jag skulle vilja samarbeta på riktigt med honom någon gång i framtiden. Men tyvärr är vi båda så upptagna.

Och vad du än gör är det alltid du som bestämmer. Önskar du ibland att du hade någon som drev dig i en riktning du annars inte skulle ha valt, som Eno kanske gjorde ibland?
– Ja! utbrister Ferry spontant, och hejdar sig sedan lite. Jag kan i och för sig inte minnas att jag någonsin “drivits” åt något håll, men det är alltid bra att ha den där tävlingskänslan i studion när man vill se vem som har den bästa idén. Det kan vara oerhört spännande. Man tänker: “Hur kom han på det där? Jag kan säkert tänka ut något bättre.” Det är en väldigt nyttig drivkraft.

År 1975 publicerade Brian Eno tillsammans med konstnären Peter Schmidt kortleken Oblique Strategies med underrubriken “over one hundred worthwhile dilemmas”. På varje kort fanns ett mer eller mindre kryptiskt och allmängiltigt råd, avsett att hjälpa den som kört fast i den kreativa processen, till exempel i inspelningsstudion. Jag frågar Ferry om Eno någonsin plockat fram korten när de arbetat tillsammans i studion, och han skrattar så hjärtligt att det nästan låter som att han aldrig fått frågan förr.
– Haha, nej, så desperata har vi aldrig varit! Inte när han jobbar med mig, för vi har båda väldigt många idéer. Om vi jobbade tillsammans i några månader skulle han kanske behöva plocka fram kortleken. Han har en del riktigt bra saker på de där korten. Brian får mig alltid att skratta.